Ljuvlig upplevelse

Men, nu var det ju inte arkitektur denna recension skulle handla om utan musik. Efter alla skriverier om akustiken är jag otroligt nyfiken på den. Ni kan säker gissa er till min besvikelse när jag blir placerad på en plats nästan uppe på scenen. Inte den ultimata platsen för akustikbedömning. Nåja, jag vet ju att det som komma skall kan övervinna det mesta efter lördagens konsert i Kulturens hus i Luleå (se recension nedan). För det är till vissa delar samma program på dessa båda konserter. Och jag blir inte besviken i dag heller, Okku Kamu och Stockholms sinfonietta gör sig bra även från en plats som denna och det är en ynnest att få beskåda dirigenten på så nära håll. Prokofjevs första symfoni inleder även här och det är bara att konstatera att det fantastiska framförandet i Luleå inte var någon engångsföreteelse. Till synes utan besvär tar sig orkestern igenom det halsbrytande partituret och deras spelglädje gör att man blir lycklig. Så är det då dags för kvällen stora solist att göra entre. Barbara Hendricks inleder sitt framförande med två arior ur Figaros Bröllop av Mozart. Detta är ju hennes adelsmärke och som hon sjunger! Hennes röst innehåller så mycket uttryck och hon har en sådan totalkontroll på fraseringen att man blir varm inombords. Att hon dessutom kan gestalta grevinnans själanöd så tydligt med bara röst och minspel är fantastiskt. I recitativet till Dove sono är det stor dramatik och här är samspelet med orkestern mycket delikat. Efter paus har er recensent övergivit platsen vid scenen för att stå längst bak i salen. Jag känner att jag måste dit för att kunna ge en rättvis bild av akustiken. På programmet står Les Nuits d?été av Hector Berlioz. Detta är ett nytt stycke för mig men det är definitivt inte sista gången jag lyssnar på det. Berlioz är ju en fantastisk instrumentatör och med en orkester som Stockholms Sinfonietta blir det en ljuvlig upplevelse. Lägg Barbara Hendricks röst därtill så inser alla att det var fantastiskt. Det blir naturligtvis stående ovationer och krav på extranummer. Sista satsen ur Berlioz tas om men publiken är fortfarande inte nöjd och då bjuder Barbara på det ultimata akustiktestet. Hon sjunger We shall owercome acapella. Kvällens största jubel utbryter och här inser jag att Piteå är att gratulera, ni har fått en superb konsertsal. Konserten avslutas med Schuberts femte symfoni. Om man kunde med ord beskriva den spelglädje som Okku Kamu verkar sprida i orkestern skulle jag göra det men jag tror att det måste upplevas. Han har orkestern helt i sin hand. Till synes minsta rörelse kan genast höras i orkestern. Den totala klangkontrollen gör att symfonin blir lättlyssnad och glasklar. Allt med ett leende. Ja, ibland är det en ynnest att få vara recensent. Tänk att två dagar på raken få bevista konserter på denna nivå. Och i två nya konserthus dessutom. Grattis Piteå!

Ljuvlig upplevelse

Så fick jag då möjligheten att gå på ytterligare en konserthusinvigning under detta år. Det har väl knappast undgått någon att Piteå numera kan stoltsera med en konsertsal av yppersta klass. Det första intrycket är att det är en mycket vacker sal med en stilren inredning.