Lars Lerin, värmlandskonstnären, den nordiska akvarellens mästare och författaren som hittills gett ut 48 böcker sedan debuten 1983.
Boken Mellan Husen är fylld av bilder, prosalyrik, dikter, beskrivningar och porträtt av ödehus, ödsliga kajer i Svolvaers hamn eller på Skrova, ett grått hyreshus, en isande nattkall vind.
Han kom till Lofoten runt 1978, som många andra nordiska konstnärer, för att måla landskapet, ljuset som fanns där. Sedan dess har han rest i många väderstreck, i många länder; Ryssland, Iran, Spanien, Island in till de alltid närvarande värmländska småbondehemmen och ödetorpen. Alltid har han kommit hem med nya bilder och nya böcker. Ibland har han själv sagt att hans tekniska skicklighet som akvarellmålare, har skymt sikten, som om hans enorma förmåga till realism har förminskat intrycket. 2001 gav Heidruns förlag i Värmland ut en intim och kärleksfull hyllningsbok, Lars Lerin och det mörka ljuset. En fantastiskt vacker bok med Lerins målningar och ett tjugotal röster i form av svenska och norska författare som ger sin syn på Lerin som konstnär och författare. Jag nämner just den boken för att den är en utmärkt introduktion till ett verkligt magnifikt konstnärsskap. Mellan husen bekräftar och förstärker bilden av att han är en oerhört skicklig målare. Att se alla bilderna och läsa boken, blir ibland en rent övermäktig upplevelse. Det är först när man som läsare lugnar ner sig och tar in bild för bild, som storheten öppnar sig. Hans nordnorska landskap är i verkligheten precis så vackert, ljust och mörkt, som bokens sidor visar. Det storartade finns där, havet och fjällen och de små fiskelägena som ruvar vid stränderna. De finmaskiga detaljerna bland ödehusen, ställningar med torkad fisk, blöta och stinkande fiskebruk, mörkret mellan husen, vindpinade torg och på samma gång ömsinta men lätt ödsliga porträtt av fiskare. Genom korta texter följer vi årstidernas skiftningar, själva livet som pågår, själsvåndorna, skaparkraften som kommer och går, alkohol - och tablettmissbruk och till slut uppbrottet och hemfärden, en sorts flykt från det fulländade landskapet, en flykt som var nödvändig för att han skulle överleva. Det är inte bara en vacker bok om en viktig period i konstnärens liv, det är också en lätt vemodig skildring av hur livets olika skiftningar till slut kanske är större än konsten, eller åtminstone att det handlar om likvärdiga krafter. Till sist, en allvarlig uppmaning till de medborgare som befinner sig i Stockholm någon gång under veckorna framöver. Ta er loss från helgbestyren och åk ut till Waldemarsudde. Fram till den 18 januari visas där en stor utställning med Lars Lerins målningar.