Det handlar mycket om hur minnena ljuger oss fulla. Hur gärna vi ville att alla våra erfarenheter skulle betyda något mycket mer än de egentligen gjorde. I Fredrik Ekelunds roman kommer Fredrik, eller Freddan, till Malmö och skapar sina drömmar och sitt liv med idrotten och främst fotbollen som inspirationskälla. Familjens bakgrund är uppländsk, Uppsala är centrum och en tids familjeboende i Sundsvall är ett nödvändigt ont innan familjen ska rota sig djupare i myllan i Malmö, Skåne, nästan i utlandet.
"Fadevår, hur många gånger måste man flytta och få nya kompisar hela tiden?"
Det är Freddans mantra under hela uppväxttiden, en sorts bönesamtal med sig själv om allt som händer i ungdomen, om erfarenheterna som kan dras utifrån små och stora händelser. Freddan hittar sin trygghet i idrotten och främst fotbollen, eller fobollen, som den vuxne författaren Fredrik Ekelund skriver.
Hans språk innehåller många av dessa tidstypiska markörer som på ett lockande sätt förmår ge liv, både åt kvarteren, den överoptimistiska tidsandan med dess tro att allt var möjligt och den enormt viktiga kamratskapen mellan kvarterens ungar, det umgänge som formade de alla. Familjen Ekelund består av mamma, pappa, båda två läkare, brodern Gastis och systern Kupan. Viktiga roller spelas också av den mytiske "fabbro Torsten", som är lite konstig för han blev lobotomerad, vilket naturligtvis stavas lobbitimerad när Freddan berättar sin historia.
Den biografiska uppväxtskildringen ingår i en mycket lång och stark litterär tradition. Fredrik Ekelund promenerar i en terräng som är väl genomkorsad. Tänk bara på Harry Martinssons Nässlorna blomma, Eyvind Johnsons Nu var det 1914, eller varför inte, Mikael Niemis Populärmusik från Vittula.
I Fredrik Ekelunds version är uppväxtåren fylld av skola och fotboll, drömmen är att bli stjärna i Malmö FF, di blåe. Flickorna syns knappast, de finns där i bakgrunden men är väldigt svåra att förstå sig på.
Alla som inte är bra på fotboll väger liksom inte lika tungt i Freddans värld. Och historien utspelar sig i ett Malmö som växer så det knakar. Allt andas optimism, Kockums blir större och större, ingenting är omöjligt. Så småningom, under Puch Dakotans gyllene år, blir det nästan möjligt att börja tänka på tjejerna också. De trevande första kontakterna, upptäckten av att det finns något annat än idrott och Bosse Larsson i Malmö FF.
"Fadevår, vad vill Eva S ejänkligen och varför är det så svårt att förstå sej på tjejer - och sej själv - i ditt rike?"
Popmusiken och mopederna en ny värld som öppnar sig, "Fadevår som är i himlen, helgat varde ditt namn. Och Gary Pucketts."
Freddans egen berättelse går hand i hand med den vuxne författarens. Den vuxne Fredrik Ekelund kliver ut ur berättelsen och kommenterar den unge Freddans upplevelser. Det blir till en sorts bordtennis som ibland känns krystad, snabba bollar in och ut ur ungdomen, men trots allt är det ett författargrepp som i efterhand visar sig fungera och som ger större tyngd åt berättelsen.
Till slut, en bra bit in i framtiden, kommer någon på att det är dags för klassfest, 40 år efteråt. Avstamp eller slutpunkt? Klassfesten blir av men naturligtvis är det inte smärtfritt att blicka bakåt. Det kan sluta med att minnet av ett då är starkt men att i nuet finns inte mycket kvar som förenar.