Ljummen hästpojke

Hästpojken Det blir ett ljummet betyg på den här spelningen. Inledande Caligula får inga överraskande arrangemang. Där-emot går en sträng redan efter första låten, något som abrupt stryper stämningen. Martin Eriksson gör vad han kan och startar handklapp, den stressen avundas jag inte. Hästpojken betar av radiohitsen, vad annars kan de göra med bara en skiva i ryggen? Martin Eriksson bjuder på splithopp och försöker dra igång allsång. Det går sådär. Publiken är gles men engagerad. Något annat än skivversionen tar Hästpojken sig inte för, trist när de ändå har chansen att göra andra arrangemang. Istället kör Martin Eriksson exakt samma fraseringar och gitarristen skapar likadana slingor. De kostar dock på sig ett litet gitarrmangel i inledande Shane Macgowan annars överraskar inget. Ba-bapp-bapp-baa-kvoten för dagen fylls. Nya låten Katarina (med reservation för låttiteln) handlar om att lära av varandra, vi två 17 år typ. Här snackar vi storslagen tryckare. Faktiskt är det ljudet som pajar spelningen, det är för högt och okanaliserat.