På Klusterfestivalens tredje och sista dag bjöd kompositören och ljudkonstnären Hanna Hartman tillsammans med Mats Lindström, tonsättare, musiker och chef för EMS (Elektronmusikstudion) på en elektroakustisk livekonsert som kom att bli en resa i en för undertecknad ny och hittills okänd dimension i såväl konst- som musikvärlden.
Konserten inleddes med Hartmans bandstycke Circling Blue från 2010, beställt av Sveriges Radio. Här blandas sopranen Ida Falk Winlands kristallklara stämma, nästan lik ett stråkinstrument, med ljudet av hetsiga racerbilar.
Nästa stycke, MIG, av Mats Lindström, är en beställning från Klimov Aviation Engines Museum i
St Petersburg. Stycket är fyllt av alla de ljud som kan tänkas kopplas samman med flygplansmotorer. Inte bara själva motorljuden i flygningens olika faser, utan också olika luftljud och metalliska klanger. I det här stycket går det visuella hand i hand med det auditiva, till skillnad från Lindströms nästa stycke, Palats, med film av arkitekten Wenke Schladitz där ljudet initialt tonsätter filmen men efter en stund omärkligt byter position till det motsatta förhållandet.
Hanna Hartmans Att fälla grova träd är förknippat med risker är en beställning av Rikskonserten inför Elektronmusikstudions 40-årsjubileum 2004 och en komposition som består av de ljud som uppstår när skog skövlas och träfibrer knäcks samt sekvenser av fullkomlig tystnad som i sig nästan fungerar som korta pauser för bearbetning och återhämtning.
På samma sätt verkar Hartmans nästa stycke, Spiel mit stärke, som är en performance med mikrofonförstärkta objekt. I detta, nästan lekfulla framträdande, exemplifieras ljud som vi knappast visste fanns. Det är nära nog omöjligt att i text beskriva det ljud som uppkommer när man rullar en boll i mjöl, men det kan förklara titelns dubbla betydelse. Stärke torde avse både den ljudliga styrka som mjölet i kombination med boll avger men också stärkelse, sålunda mjölet i sig. Föreställningen blir en aha-upplevelse som onekligen ger mersmak och väcker en nyfikenhet efter fler dolda "vardagsljud".
Konserten avslutas av Mats Lindström med One, ett stycke för lysrörsarmaturer och elektronik från 2008. Lindström själv beskriver stycket som ett "elektromusikens jackass" och avråder publiken från att göra detta hemma.
Den nära två timmar långa konserten är väl genomförd, händelserik och blir aldrig enformig. Trots att nästan samtliga stycken, undantaget Spiel mit stärke, visar en nästan skrämmande styrka och makt blir känslan aldrig hotfull, tvärtom. Den lilla black box-liknande lokalen känns trygg och det går utmärkt att fokusera på de olika upplevelser framförandena bjuder på. Konserten i sin helhet innebär en berikande erfarenhet jag inte hade velat vara utan.