Livsvilja sprungen ur en glädje över orden

Gunilla Linn Persson fortsätter att knåda den sprängdeg som är hennes liv. Hon gjorde det med betvingande energi, ilska och musikalitet i Livstecken och hon gjorde det mästerligt i den lilla formfulländade romanen Vännen, som utkom för tre år sedan. Förlaget väljer att också kalla hennes nya bok Sagan om mig själv, en roman, men det är att göra den en otjänst. För vad Gunilla Linn Persson ger oss är en rapport. En rapport från kaos, från helvetets sjunde krets, vägen dit och vägen därifrån. Det är stort nog. Och mycket modigt. Men romanens form har inte Sagan om mig själv, även om man anar sådana ambitioner i inledningskapitlen. Där möter en ung kappsömmerska Maria Lindelöf, den berömde holländske porträttfotografen Jan de Meyere. Det är trettiotal i Stockholm och den dotter som föds adopteras bort. Inte förrän som vuxen får hon höra om sitt ursprung. Då har hon själv en dotter, Gunilla Linn Persson. Ur ruinerna av detta drama växer Sagan om mig själv fram. "Hur skall jag någonsin kunna beskriva det skede där medvetandet faller sönder och går över i psykos", frågar hon sig och bönfaller Moder Minne om hjälp. Moder Minne måste ha skyddat henne på ett sätt som aldrig hennes jordiska moder förmådde, den mamma som hon hela tiden kämpar med, längtar efter och ropar på. Från resan in i den psykos som kulminerar under en infernofärd efter outgrundligt betydelsebärande vägskyltar tycks alla minnen finnas kvar. Det är en obönhörlig skildring av en ensam resa in i det totala sammanbrottet. "Hjälp mig mamma" skriver hon med läppstift på biltaket. Det är då Gunilla Linn Perssons bok blir verkligt berörande, språket börjar skälva och vibrera. Det är då hennes obegripliga livsvilja, mitt i det största av kaos, åter förundrar. En livsvilja som djupast tycks sprungen ur en glädje över orden. Över språkets magi som också i katastrofernas tid inte upphör att ge henne näring. Orden växer fram ur varandra. Det går att känna och se hantverket och det är vackert på samma sätt som det är vackert att känna och se stämjärnets vägar i träet, fingrarnas avtryck i leran. Gunilla Linn Persson har ledsagats ut ur kaos av H, en terapeut som hon skildrar med få ord men med en osedvanlig tillit. Vid deras andra möte lovar H att hjälpa henne att se psykosen som en saga. I sitt korta förord berättar hon också om två intensiva brevväxlingarna som varit betydelsefulla i kampen för att komma tillbaks till livet. Och om " en bok- och biblioteksmässa i Luleå. Jag deltog i en berättarafton tillsammans med Mikael Niemi, Sara Arnia och en samisk berättare, Johan Märak. Jag lyssnade som trollbunden till Johan Märaks berättelse om det osynliga folket i fjällvärlden: Gattniha, det underjordiska folket. Han fortfor med att tala om Ähpara, barn som dött och går igen. Gattniha och Äphara - det är ju min historia! Det fanns namn för det jag erfarit. Det ingår i en berättelse som många gånger berättats vid Pärlälvens strand." Sagor är grymma. Där finns det som skrämmer och förskräcker. I sagorna är de onda onda och de goda goda. Sagorna har sina tröttsamma upprepningar, sina schabloner och stereotyper. Men sagor rör vid djupa skikt i vårt inre och har mycket att lära oss.

Livsvilja sprungen ur en glädje över orden

Gunilla Linn Persson rapporterar från kaos med sin nya roman "Sagan om mig själv".