Livsresa med tydligt mÄl
Det Àr en av de dÀr decemberdagarna nÀr ljuset aldrig riktigt nÄr oss. I skenet av kökslampan sitter författaren Gunnar Kieri hemma i huset intill Àlven i JÀmtön. En inbjudande bild i denna skymningsdag som annars fÀrgar allt i blÄtt.
LĂ NG VĂG. Gunnar Kieri debuterade 1972 efter ett omvĂ€xlande liv i mĂ„nga yrken.
Foto: Nicke Johansson
- Jag befann mig tillsammans med TV-producenten Harald Tirén i Kiruna för att göra filmen Vi kommer snart tillbaka som handlar om den stora utvandringen frÄn Tornedalen till Norge. DÀr blev jag kontaktad av Staffan Svedberg som tillsammans med de andra i föreningen MalmfÀltens rötter hade bestÀmt sig för att frÄga mig om jag ville skriva malmfÀltens tidiga historia. Jag föreslog andra först, kunde ju inget om historien. Men de stod pÄ sig och till slut svarade jag ja under förutsÀttningen att jag fick vara helt fri i mitt skrivande, berÀttar Gunnar Kieri. DÀrmed inleddes en lÄng period av forskning och inlÀsning. Men den stora frÄgan om hur historien skulle berÀttas var knepigare. Första valet föll pÄ en nybyggare i Vittangi. - Men nÀr jag började fundera mer kom jag pÄ att en nybyggare inte visste sÀrskilt mycket om sin omvÀrld, han hade fullt upp med att överleva. En knekt dÀremot var helt idealisk. Han visste en del om vÀrlden och fick inte bestÀmma över sitt liv - det fick jag göra, sÀger Gunnar Kieri som noggrant började följa malmens transportvÀg med bÄt frÄn Svappavaara. BerÀttelsen föddes
- Staffan Svedberg var en van kanotist sÄ han tog mig i sin kanadensare lÀngs vattenvÀgarna ner till Torne Àlv. Efter att ha överlevt den första forsen valde jag att fortsÀtta till fots, men berÀttelsen var född! I de tre första böckerna fick vi följa knekten Antti, hans son Nils och sonson Pekka. I den kommande boken berÀttar Gunnar Kieri en tÀmligen okÀnd historia. - Den stora utvandringen undan svÀlten frÄn Norrbotten till Norge pÄ 1700- och 1800-talet Àr nÀstan helt okÀnd i Sverige. Man berÀknar att det vid sekelskiftet 1800-1900 fanns cirka 10.000 - nÀstan var tionde invÄnare - finsksprÄkiga invandrare frÄn norra Sverige och Finland i Nordnorge. NÀr jag har förelÀst i Vadsö kommer mÄnga och lyssnar, dÀr har nÀstan alla slÀktingar i Tornedalen. Men i Tornedalen har nÀstan ingen nÄgra norska slÀktingar, hÀr Àr vi ovetande, sÀger Gunnar Kieri. Utan förlag
De tidigare böckerna i den sĂ„ kallade Kiruna-sviten Ă€r utgivna pĂ„ förlagen Arbetarkultur och Prisma. Efter att Prisma i stort sett lagt ner sin skönlitterĂ€ra utgivning stĂ„r Gunnar Kieri utan förlĂ€ggare till sin kommande bok. Att ge ut pĂ„ eget förlag för egna pengar Ă€r inte att tĂ€nka pĂ„ för en pensionĂ€r. 30.000 kronor saknas för nĂ€rvarande och bara landstinget och ĂvertorneĂ„ kommun har lĂ€mnat bidrag till projektet. - Det Ă€r naturligtvis trĂ„kigt, men jag fortsĂ€tter Ă€ndĂ„ att skriva, sĂ€ger Gunnar Kieri. Det har han gjort Ă€nda sedan den dĂ€r dagen nĂ€r han kom hem till villan i Ăjebyn efter den allra första skrivarkursen pĂ„ Medlefors folkhögskola i slutet av 1960-talet - utpumpad men mycket lycklig. Som liten tornedalspojke uppvuxen i Kuivakangas pĂ„ 1930-talet har han haft lĂ€ngre Ă€n de flesta till författarskapet. Hans egen berĂ€ttelse tĂ„l att upprepas. - Alla barn lĂ€ngtar vĂ€l efter att börja i skolan. Det gjorde jag ocksĂ„. Men dĂ€r fick jag ju inte prata mitt sprĂ„k och nĂ„gon svenska kunde jag inte. Det första Ă„ret förstod jag nĂ€stan ingenting. Hela min skoltid formades till en enda stor protest. Livsresan
Skogsarbete "tillsammans med farsan" redan som 13-Äring, springpojke, flytt till Stockholm som 17-Äring - "jag hyrde rum dÀr men fick bara en 17-Ärings lön sÄ pengarna rÀckte bara till mat nÄgra dagar i veckan" - flottning, lastbilsjobb, nÄgra Är i gruvan, ett stÀndigt flyttande mellan olika industrijobb över hela Sverige. NÄgon gÄng lÀngs livsresan skrev han fyraÄrigt kontrakt med det militÀra, började korpralskola i Skövde. Efter en uppsatsskrivning lÀt lÀraren förkunna att gruppen hade en författare bland sig. - Vi gissade pÄ alla möjliga, men aldrig pÄ mig - mina kompisar retade mig för mitt sÀtt att prata. Men det var mig han menade. Plötsligt fick livet ett mÄl, om Àn oÀndligt avlÀgset. - DÄ började jag fundera över hur jag skulle kunna bryta mitt kontrakt. Farsan hade ju suttit i Storsien, men det kollade de aldrig i Enköping. Men sÄ Äkte jag hem över julen och tog med mig en bild av Stalin som jag satte upp pÄ logementskÄpet. Efter tre dagar var jag fri frÄn kontraktet. Omtumlande
Efter den omtumlande kursen pÄ Medlefors debuterade Gunnar Kieri först med en berÀttelse pÄ teatern i Wasa. DÀrefter skrev han tillsammans med Ivar Sundström 1:a arbetskompaniet Storsien 1972 och författarskapet började sakta formas. - Jag vet aldrig om far nÄgonsin lÀste boken, men han hann i allafall se den. Det blev en liten upprÀttelse för den oerhörda krÀnkning han blivit utsatt för. Efter Ätskilliga Är i svensk skola fick jag sjÀlv som ung student i UmeÄ för första gÄngen höra talas om nÄgot för mig helt okÀnt: Tornedalen och tornedalsfinska. Gunnar Kieris Av dig blir det ingenting (1976) och de kommande böckerna om tornedalspojken Lars blev en omistlig kÀlla till kunskap och inlevelse. Böckerna blev ocksÄ Gunnar Kieris litterÀra genombrott. - Det Àr kanske inte lÀtt att förstÄ för andra, men med min bakgrund har tröskeln till skrivandet varit enormt hög. Jag och Hasse Alatalo var de första som började intressera sig för Tornedalen i kultursammanhang och vÀgen till författarskapet var för mig oerhört svÄr. Jag talade ett annat sprÄk, visste mycket lite om vÀrlden och levde i miljöer dÀr skrivandet inte vÀckte nÄgot som helst intresse. Jag kan emellanÄt kÀnna en bitterhet över att allt det jag Ästadkommit fallit i glömska och att jag till exempel aldrig fÄtt tillgÄng till nÄgra sÄ kallade minoritetspengar - min litterÀra insats för Tornedalen Àr rejÀlt stor. - Dör inte gubbjÀveln snart, slutar han aldrig förvÀnta sig saker, kanske Àr det sÄ mÄnga tÀnker. Rent statistiskt sett blir det inte heller sÄ lÀnge till, men Ànnu Àr jag vid liv. Och jag fortsÀtter att skriva.
SĂ„ jobbar vi med nyheter