Livsresa med tydligt mål
Det är en av de där decemberdagarna när ljuset aldrig riktigt når oss. I skenet av kökslampan sitter författaren Gunnar Kieri hemma i huset intill älven i Jämtön. En inbjudande bild i denna skymningsdag som annars färgar allt i blått.
LÅNG VÄG. Gunnar Kieri debuterade 1972 efter ett omväxlande liv i många yrken.
Foto: Nicke Johansson
- Jag befann mig tillsammans med TV-producenten Harald Tirén i Kiruna för att göra filmen Vi kommer snart tillbaka som handlar om den stora utvandringen från Tornedalen till Norge. Där blev jag kontaktad av Staffan Svedberg som tillsammans med de andra i föreningen Malmfältens rötter hade bestämt sig för att fråga mig om jag ville skriva malmfältens tidiga historia. Jag föreslog andra först, kunde ju inget om historien. Men de stod på sig och till slut svarade jag ja under förutsättningen att jag fick vara helt fri i mitt skrivande, berättar Gunnar Kieri. Därmed inleddes en lång period av forskning och inläsning. Men den stora frågan om hur historien skulle berättas var knepigare. Första valet föll på en nybyggare i Vittangi. - Men när jag började fundera mer kom jag på att en nybyggare inte visste särskilt mycket om sin omvärld, han hade fullt upp med att överleva. En knekt däremot var helt idealisk. Han visste en del om världen och fick inte bestämma över sitt liv - det fick jag göra, säger Gunnar Kieri som noggrant började följa malmens transportväg med båt från Svappavaara. Berättelsen föddes
- Staffan Svedberg var en van kanotist så han tog mig i sin kanadensare längs vattenvägarna ner till Torne älv. Efter att ha överlevt den första forsen valde jag att fortsätta till fots, men berättelsen var född! I de tre första böckerna fick vi följa knekten Antti, hans son Nils och sonson Pekka. I den kommande boken berättar Gunnar Kieri en tämligen okänd historia. - Den stora utvandringen undan svälten från Norrbotten till Norge på 1700- och 1800-talet är nästan helt okänd i Sverige. Man beräknar att det vid sekelskiftet 1800-1900 fanns cirka 10.000 - nästan var tionde invånare - finskspråkiga invandrare från norra Sverige och Finland i Nordnorge. När jag har föreläst i Vadsö kommer många och lyssnar, där har nästan alla släktingar i Tornedalen. Men i Tornedalen har nästan ingen några norska släktingar, här är vi ovetande, säger Gunnar Kieri. Utan förlag
De tidigare böckerna i den så kallade Kiruna-sviten är utgivna på förlagen Arbetarkultur och Prisma. Efter att Prisma i stort sett lagt ner sin skönlitterära utgivning står Gunnar Kieri utan förläggare till sin kommande bok. Att ge ut på eget förlag för egna pengar är inte att tänka på för en pensionär. 30.000 kronor saknas för närvarande och bara landstinget och Övertorneå kommun har lämnat bidrag till projektet. - Det är naturligtvis tråkigt, men jag fortsätter ändå att skriva, säger Gunnar Kieri. Det har han gjort ända sedan den där dagen när han kom hem till villan i Öjebyn efter den allra första skrivarkursen på Medlefors folkhögskola i slutet av 1960-talet - utpumpad men mycket lycklig. Som liten tornedalspojke uppvuxen i Kuivakangas på 1930-talet har han haft längre än de flesta till författarskapet. Hans egen berättelse tål att upprepas. - Alla barn längtar väl efter att börja i skolan. Det gjorde jag också. Men där fick jag ju inte prata mitt språk och någon svenska kunde jag inte. Det första året förstod jag nästan ingenting. Hela min skoltid formades till en enda stor protest. Livsresan
Skogsarbete "tillsammans med farsan" redan som 13-åring, springpojke, flytt till Stockholm som 17-åring - "jag hyrde rum där men fick bara en 17-årings lön så pengarna räckte bara till mat några dagar i veckan" - flottning, lastbilsjobb, några år i gruvan, ett ständigt flyttande mellan olika industrijobb över hela Sverige. Någon gång längs livsresan skrev han fyraårigt kontrakt med det militära, började korpralskola i Skövde. Efter en uppsatsskrivning lät läraren förkunna att gruppen hade en författare bland sig. - Vi gissade på alla möjliga, men aldrig på mig - mina kompisar retade mig för mitt sätt att prata. Men det var mig han menade. Plötsligt fick livet ett mål, om än oändligt avlägset. - Då började jag fundera över hur jag skulle kunna bryta mitt kontrakt. Farsan hade ju suttit i Storsien, men det kollade de aldrig i Enköping. Men så åkte jag hem över julen och tog med mig en bild av Stalin som jag satte upp på logementskåpet. Efter tre dagar var jag fri från kontraktet. Omtumlande
Efter den omtumlande kursen på Medlefors debuterade Gunnar Kieri först med en berättelse på teatern i Wasa. Därefter skrev han tillsammans med Ivar Sundström 1:a arbetskompaniet Storsien 1972 och författarskapet började sakta formas. - Jag vet aldrig om far någonsin läste boken, men han hann i allafall se den. Det blev en liten upprättelse för den oerhörda kränkning han blivit utsatt för. Efter åtskilliga år i svensk skola fick jag själv som ung student i Umeå för första gången höra talas om något för mig helt okänt: Tornedalen och tornedalsfinska. Gunnar Kieris Av dig blir det ingenting (1976) och de kommande böckerna om tornedalspojken Lars blev en omistlig källa till kunskap och inlevelse. Böckerna blev också Gunnar Kieris litterära genombrott. - Det är kanske inte lätt att förstå för andra, men med min bakgrund har tröskeln till skrivandet varit enormt hög. Jag och Hasse Alatalo var de första som började intressera sig för Tornedalen i kultursammanhang och vägen till författarskapet var för mig oerhört svår. Jag talade ett annat språk, visste mycket lite om världen och levde i miljöer där skrivandet inte väckte något som helst intresse. Jag kan emellanåt känna en bitterhet över att allt det jag åstadkommit fallit i glömska och att jag till exempel aldrig fått tillgång till några så kallade minoritetspengar - min litterära insats för Tornedalen är rejält stor. - Dör inte gubbjäveln snart, slutar han aldrig förvänta sig saker, kanske är det så många tänker. Rent statistiskt sett blir det inte heller så länge till, men ännu är jag vid liv. Och jag fortsätter att skriva.
Så jobbar vi med nyheter