Livsresa med lätt bagage

Motståndare till längtan om Marianne Greenwood, Kirunaflickan som tog sig ut i världen och beskrev den i text och bild, minns jag plötsligt några rader av Märta Tikkanen. Hon sitter vid sin mammas säng och håller hennes hand "när hennes ljusblå blick" brister.
"I den stunden lovade jag henne
att jag aldrig
skulle säga som hon:
Jag har inte fått.

Det jag ska säga
om jag måste, är:
Jag har inte gjort." För en ung kvinna var innebörden i dessa strofer något att lägga på minnet. 25 år senare ser jag en dokumentär med titeln Motståndare till längtan och inser att budskapet fortfarande känns lika viktigt. Marianne Greenwood skyllde inte ifrån sig och frågade ingen om lov. I stället tog hon för sig av livets möjligheter, omvandlade sin längtan till energi och gjorde det hon ville. Hela tiden medveten om att allt har sitt pris. i Gällivare 1916 och växte upp i Kiruna. Därifrån bar det senare av till Stockholm och dåtidens motsvarighet till Konstfack. Hon gifte sig tidigt och fick en son, senare också en dotter som dog i späd ålder. Efter dotterns död "flydde" hon mitt under brinnande världskrig till Lausanne för att gå hotellskola. Där träffade hon sin andre man, lämnade honom så småningom, men behöll hans namn och vigselringen. Den senare skulle visa sig betydelsefull. För den dyrbara vigselringen kunde hon köpa sig en Hasselbladskamera. Marianne Greenwood började arbeta som fotograf, inte bara i Stockholm, utan också i Paris och Antibes. Umgicks med den unga franska litteratureliten, lärde känna Picasso, publicerade sin första bok tillsammans med poeten Jacques Prevert och Francoise Gilot och satt ofta modell. I många år bodde hon i Grimaldoborgen i Antibes, det första Picassomuseet, om vilket hon senare gjorde ett stort bokverk. Men kanske var det Evert Taube som gjorde henne till nomad. Honom träffade hon på slaktargatan i Antibes, den som han senare romantiskt skulle förvandla till "Najadernas gränd". Tillsammans gjorde de två böcker, Svarta tjurar och Återkomst. 1962 skulle de träffas i Guatemala. "Vänta på mig i Quiriquá", skrev Taube, men dök själv aldrig upp. Så Marianne Greenwood började resa på egen hand, sökte upp urbefolkningar, stannade länge och deltog i vardagslivet. Hela tiden med kameran inom räckhåll. Hennes resa varade i över 25 år och resulterade i flera böcker. blev hon mest känd som Evert Taubes musa, något hon själv som 90-åring i dokumentären beklagar. I februari 2006 dog Marianne Greenwood. Året innan hade hon tilldelats hederspris av Wings, en organisation för kvinnliga äventyrsresande i New York, för sin livslånga gärning som fotograf och skribent. Bara några veckor innan hon dog öppnade Etnografiska museet, som numera har hand om tusentals av hennes bilder, en stor utställning. En del av den visades också på Konstens hus i Luleå i oktober 2006. Filmarna Titti Johnson och Helgi Felixson hann träffa Marianne Greenwood i slutet av hennes liv. En vacker kvinna, tidlös och evig. En livsnjutare som fortfarande såg varje dag som en möjlighet och som gärna delar med sig av sina tankar och sitt liv där hennes egen stillbildsskatt och hennes egna texter, upplästa av Gunnel Lindblom, utgör viktiga delar. Sittande där på sängkanten i sitt hem i Antibes förklarar hon sin livsinställning genom att referera till något som "finländarna brukar säga": "människan lever så kort och är död så länge". En inspirerande historia, skapad med varma händer av insiktsfulla filmare. Se den!