Jg brukar i vanliga fall undvika andras uttalanden om verk jag själv ska recensera, men på instrumentalduon Nutids hemsida råkar jag snubbla över följande analys av deras nya skiva:
"Cityflowers is a mishmash of belle epoque, Swedish summer, a silent horror movie and a suburban shopping mall."
Citatets källa anges inte och det kan lika väl vara någon på skivbolaget som ligger bakom det, men det är ändå en relativt korrekt beskrivning. Inte för att albumet nödvändigtvis är en blandning av just de fyra förnimmelserna, utan för att det innehåller precis den typ av musik som kan väcka extremt starka och specifika känslor - men också väldigt olika sådana, beroende på den individuelle lyssnarens empiriska referensramar.
För mig blir förstaspåret Adrienne en självklar favorit, då det utgör skivans allra mest Kurt Weill-melankoliska minuter. Cityflowers fortsätter sedan som en stilstudie i stilbyten, och om Nutid bara lyckats toppa den starka öppningen hade jag varit frestad att ge dem ett högre betyg, endast på grund av deras (håll i er, för nu kommer det där jobbiga ordet som bara inkompetenta och osäkra kritiker använder) eklekticism. Håkan Åkesson släpper vanligtvis skivor under pseudonymen Alf, och jag upptäckte honom först för ett drygt år sedan. Alfs musik är inte
direkt dålig - men jag vill
inte heller påstå att man far illa av att missa den.
I och med Nutid har Åkesson dock, tillsammans med pianisten Åsa Jacobsson, lyckats komponera en samling låtar som jag redan vill påstå har berikat min livskvalitet marginellt. Marginellt, på gränsen till obefintligt, alltså - men ändå.