Livsfilosofi från en av de ovanliga

Verkligheten tillhör evigheten, säger Arne och ändrar antennläget på den hoptejpade transistorradion i sin jordkoja. Av grannarna hemma i den lilla värmlandsbyn kallades han ibland "Arne med båten", efter att i 20 år ha haft sin bostad i bogserbåten Silva. Den köpte han strax före midsommaren 1945. Då var han 30 år och lanthandlare, men fick panik av alla år som bara rusade iväg utan att han hann med någonting. Kanske var det då Arne med efternamnet Ottosson började bli en av "de ovanliga" som fotografen Åke Mokvist senare porträtterade i två böcker - De ovanliga och De ovanliga del två. I händerna på skådespelaren Josef Säterhagen, som gick ut Teaterhögskolan i Luleå 2003 och som sedan dess bland annat medverkat i flera filmer, har nu Arne hittat vägen upp på scenen i en monolog som bär hans namn. Texten bygger på de bandade intervjuer Åke Mokvist gjorde med Arne Ottosson, men också på Staffan Winberghs film Med ett ben i evigheten. Iförd tilltufsad helly hansen-tröja och exakt likadan reklamkeps som verklighetens Arne bär på ett av Åke Mokvists ömsinta fotografier i De ovanliga utvecklar scenens Arne sin livsfilosofi. Klarsynta tankar om världens fåfänglighet, om djurens rätt och människans innersta behov. Om natten när han vaknade och insåg att det gick en mur mellan honom och andra människor "på nå vis", om drömmen om egen elförsörjning, om konkurrens och tävlande, inte minst i skolan. Värmlänning som han är kan han sin Fröding - "han rev sönder sin själ på småsaker" - och tio Guds bud är för Arne naturens lagar rakt upp och ner. Hans idol blev korsfäst och själv har han genom ett helt långt liv utvecklats till expert på atmosfärer i olika kök. Han vet mycket han Arne och vid 83 års ålder är han inte längre rädd för den dag han inte orkar ta hand om sig själv. Nyligen hälsade han på sin kusin på äldreboendet och blev omkramad av "världens raraste tant, så ålderdomshemmet skrämmer mig inte längre". Josef Säterhagen gestaltar Arne lika ömsint klarsynt som Åke Mokvist i sina foton. Stammar lätt emellanåt, tappar tråden, byter ämnen, tänker högt. Lämnar kvar en bild av verklighetens Arne Ottosson med en av sina katter på scenen när han själv går därifrån. Utan brådska.