Men låt er inte avskräckas av ämnesvalet. Det är förvisso en bladvändare Siri Hustvedt levererat, men den inre resan Mia får denna sommar kommer att ge henne nya perspektiv på kvinnors historia i allmänhet och sin egen i synnerhet. Och det är en resa väl värd att följa med på.
Här bjuds ett underbart persongalleri; modern och hennes väninnor De Fem Svanarna på äldreboendet, dottern Daisy, grannfrun Lola och hennes barn, mannen Boris franska älskarinna Pausen/Mellanspelet och de sju flickorna i häxcirkeln. Alla korsar de Mias liv denna sommar när hon håller en poesikurs för tonåringar, besöker gamlingar och samtalar och umgås med grannfrun Lola och hennes barn.
För liksom Mias man Boris haft ett hemligt eget liv, är allt inte vad det ser ut att vara vid en första anblick. Den gulliga Abigaile, vars handarbeten döljer ekivoka sanningar är en mycket spännande bekantskap. De sju flickorna Mia håller en poesikurs för utövar effektivt uteslutning och mobbning som närmast berör till tårar.
hos Lola, grannfrun, där alkohol och våld visar sig vara en del av vardagen, ges en högst trovärdig gestaltning. Och så Mia själv - ett porträtt av en medelålders kvinna som ser sig själv i ljuset av ett yrkesliv, ett äktenskap och moderskap inte helt olikt andra kvinnoöden, litterära, liksom verkliga.
Siri Hustvedt är beläst, det sticker hon inte under stol med. Texten är fylld av litterära gestalter och hänvisningar till litterära, filosofiska och psykologiska teorier där slutledning dras till det mest vardagliga - livet som det levs och hur vi väljer att leva. Författarna, filosoferna och psykologerna fungerar närmast som en påminnelse om att det finns erfarenhet att hämta kunskap och vishet ur, när livet ska levas med alla dess tillkortakommanden.
Snobbigt? Kanske, men framför allt lyckas Siri Hustvedt med konststycket att briljera samtidigt som hon är tillgänglig. Det feministiska brandtalet till Jane Austens fördel kontra Flaubert är bara ett av de ärenden hon har med sin bok. Försoning, det förlåtande och bejakande av livet ett annat. Dotter Daisy har enligt huvudpersonen mer förnuft än hyllade Kierkegaard. För hur dum får man vara om man avvisar lycka och kärlek för att leva "trist" i stället för att förlåta och släppa in?
Till sist, när det handlar om Siri Hustvedt förvånar hon, liksom i tidigare litterära verk, med sin konstnärliga förmåga. Hon kan skriva om fiktiva konstverk så att de blir högst levande och verkliga. De handarbeten läsaren får möta via Abigaile är inte bara fantasifulla utan stundom geniala. Bra mycket mer levande än författarinnans egna spretiga teckningar som tryfferar boken. Innehållet hade ärligt klarat sig bättre utan dessa svartvita, tunna schablonbilder. Helt aparta i sitt sammanhang.