En pojke har lämnats där och får namn efter årstiden som han anlänt, Johan Höst, samt registreras som föräldrar okända. Mobbning och hårt arbete är vardag. Liten och hunsad men med ett gott hjärta och huvud gör han till sist uppror och klättrar en kväll upp i trädet intill planket, klädd i flickkläder som han tagit från klädstrecket. Han hoppar ner på andra sidan och går mot staden och till ett annorlunda liv, nu som Johanna. Ett resande teatersällskap tar sig an honom. Mot småtjänster får han mat och logi.
I Dit ljuset inte når funderar ”Johanna” på skillnaden mellan rik och fattig - barn svälter och sover utomhus. Men vem är han själv? Vem är flickan med de ljusa lockarna och fina kläder, som glimtvis tar skepnad i spegeln och som är så lik honom själv? Och varför riktar en officer sin kikare mot ”Johanna” från teaterbalkongen? En fruktan för döden drabbar honom varje gång, som om mannen granskat en häst han funderade på att köpa, eller kanske skicka till slakt.
Precis som debutboken En ö i havet (1996), om krigsbarnen Steffi och Nelli på en ö i Göteborgs skärgård, handlar Dit ljuset inte når om livsavgörande beslut, om än i sagans form. Med mild dramatik leder Thor Johan/hjälten till framgång och rikedom efter en rad misslyckanden. För precis som i sagorna är hans liv förutspått och slutet lyckligt och Annika Thor är skicklig i att skapa sanning av dikt, det som redan Schiller föregrep: Det finns en djupare mening i de sagor jag fick höra som barn, än i den sanning livet lär.