Livligt diktande om stordåd

Medeltiden, denna vidrighet av underordning och förmörkade sinnen. I Rolandsången, som nu ges ut i nyöversättning, får den sin fulla gestaltning. Alldeles fräsch, och därför så mycket mer talande för en period i Europas historia när alla härskare var Berlusconis eller ännu värre. Våld och förräderi, hundlik lydnad mot makten, vanligt röveri, massakrer och så hovetikett och hövlighetskultur, för att inte liklukten skulle bli för påträngande. För allmänbildningen: verket skrevs på 1100-talet av okänd författare, det är första gången det ges ut i helhet på svenskt språk, det är den äldsta bevarade hjältesången, den beskriver år 778-tal och Karl den store på återtåg från det Spanien han plundrat grundligt i striderna mot deras islamska härskare. Hans allra trognaste hund, riddar Roland råkar ut för ett bakhåll och nedslaktandet av hans eftertrupp är Rolandssångens litterära kärna. Många hjärnor rinner ut, lansar ränner genom många bröst, svärd genom hela riddare så att även hästen faller död ner. De kristna faller tapprare än saracenerna, likfullt besegras de konstigt nog, under livligt diktande om sina stordåd. Till och med hästarna är tappra, och alla svärd har namn och är jättevassa och vimplar och kläder är jättesnygga. Riddarkulturen har starkt fåniga drag och mitt i striden faller en äkta gudsman, en biskop. För detta är den tid när tro och makt är samma sak, när biskopen är världen, Gud, krigaren och rätten i ett. Därför är det en vidrig tid, motsatsen till all humanitet, vetande, rättvisa. Detta allt göR Rolandssången tydligt, på ett snärjande, upprepande och ganska suggestivt sätt. Ingen enda torde romantisera om medeltiden efter läsningen. Stilen ligger den muntliga ramsandet nära, upprepningarna och minnesknepen än många, men texten har kraft. Ganelons förräderi är bokens dramatiska kärna och berättelsens motor. Samtidigt är förräderiet bara brytpunkten för den feodala lojaliteten, det enda sätt man kan skifta maktens spelpjäser. Förräderiet driver spelet, lyckas ibland, eller misslyckas, som i Ganelons fall. Det är medeltid.