Livin'on a prayer lyfter Luleå Hockey

– Utan musik blir det väldigt avslaget, säger Niklas Olausson, assisterande lagkapten.
Om jag blundade (och vore fördomsfull), skulle jag nog tippa att det var LF:s omklädningsrum jag hamnat i. Brooklynrapparen Fabolous Breathe från 2004 pumpar ur de fem högtalarna som så sent som i början av denna säsong äntligen började fungera, efter att varit ur bruk sedan Coop Arena byggdes.
Karl Fabricius står böjd över den dockstation där hans mobil har placerats inför varje match sedan Kim Karlsson lämnade laget efter förra säsongen. Han skrollar nedåt och ett hundratal låtar svischar förbi, nästan uteslutande rap- och hiphopdängor från 1990-tal och fram till idag.
– Det är ju inte mina personliga favoritlåtar utan snarare en gammal genrebaserad låtlista från Itunes, konstaterar Fabbe.
Att det är just denna som rullar på shuffle från klockan 17 till nästan på sekunden 18.10 före varje match, har med en hel del skrock att göra.
– Det råkade gå bra just när vi började lyssna på den här listan, så vi har fortsatt, säger Niklas.
Ja, det här med musik är viktigare än man kan tro när det kommer till sport i allmänhet – och kanske hockey i synnerhet. Varenda lag i Elitserien erbjuder även bortalaget en dockstation för att musik ska kunna spelas.
– Musik är viktigt. Så är det bara. Hör man en skön låt blir man taggad, lite mer sugen. Det är samma sak om man grillar på sommaren, som exempel, säger Niklas och fortsätter:
– Jag minns en match då vi inte fick igång någon musik. Det var helt tyst och det kändes väldigt avslaget.
Vad som spelas är dock enligt både Fabbe och Niklas egentligen inte av så stor betydelse. Huvudsaken att det spelas. Det hjälper spelarna att gå in i sig själva och för en del fungerar det också som en slags Pavlovsk hund.
– Vi stänger alltid av musiken exakt tio minuter innan vi ska gå på is. För många är det ett tecken på att det snart är dags, säger Niklas.
Fabbe rattar på den lilla Behringer-mixern som är kopplad till dockstationen. Materialaren Peter ”Greppa” Åström går förbi och skrattar.
– Ja, sånt där fanns inte förr. Då var det cd-spelare som gällde och så var det lite mer hitbaserat. Man spelade det som spelades mest på radio.
De mest lyhörda i laget har noterat att Greppa på sistone nynnar väldigt frekvent på Uno Svenningssons plåga Under ytan från 1994. Och det är kanske inte så konstigt. Sist Luleå hockey stod inför en final – och vann – var det just denna låt som spelades allra flitigast.
Förra året var det Knock knock med Mac Miller som spelades efter varje vinst – samma låt som Philadelphia flyers hade under 24/7, Road to the NHL Winter Classic (en amerikansk realityserie som följer två NHL-lag fram till den numera klassiska utomhusmatchen). Denna säsong har 90-talssuperhiten Ice ice baby med Vanilla Ice fungerat som segermelodi, i alla fall fram till den 16 december då Luleå hockey vann European throphy.
– Ja, efter den vinsten kom Linus Klasen på idén att vi skulle sjunga Bon Jovis Livin´on a prayer. Och det gör vi också, skrattar Niklas.
Drygt fyra minuter långa Livin´on a prayer släpptes 1986 och fanns med på Bon Jovis tredje platta Slippery when wet. Låten låg etta på Billboard Hot 100 i fyra veckor och handlar om Tommy och Gina som kämpar hårt för att kunna sätta mat på bordet och hålla sin relation vid liv. För Luleå hockey är det framför allt den första raden i refrängen som man tagit fasta på.
– Whooah, we're half way there, sjunger han ju. Och så kändes det då. Vi hade gjort något bra men var inte riktigt där. Ännu, säger Niklas. 
Är Luleå hockey mer musikintresserade än andra lag?
– Svårt att säga. Men det är mer musik än i något annat lag jag personligen spelat i. Vi har ju sådana spelare i laget just nu också. Linus Persson har ju för tusan haft en låt som legat på Värmlandstoppen i tio veckor (Upp och ut i världen, 2010) och Linus Klasens farsa var ju trummis i Noice, säger Niklas och fortsätter:
– Sedan finns det ju dem som inte har koll alls, som Daniel Gunnarsson och Jens Jakobs. Men de har ju å andra sidan inte koll på nåt.