Livfullt och dramatiskt om våldsfurste
I tidningen läser jag att man hittat 44 benbitar i jorden nära Jekaterinburg i Ryssland. Därmed sägs gåtan om kronprins Aleksej och hans syster Maria vara löst. De mördades med resten av tsarfamiljen efter revolutionen 1918.
FÖRMÅR KOMBINERA. Simon Sebag Montefiores bok om den unge Stalin är lika fantastisk som hans bok om den mogne Stalin.
Foto:
Hans lärjunge Stalin skulle fullända grymheten till statskonst. Grymheten hade han med sig hemifrån, det förstår man under läsningen av Simon Sebag Montefiores biografi Den unge Stalin. Den alkoholiserade skomakare som troligtvis var hans fader uppfostrade honom med knytnävarna och prästseminariet i Tbilisi där den studiebegåvade Koba småningom skrevs in var inte mycket mildare i sina uppfostringsmetoder. Om det nu är så viktigt. Grymheten i den ryska traditionen är inte begränsad till vardagsvåldet (det senare bör man läsa Gorkij för att förstå) utan ligger framför allt i den feodala traditionen att lösa maktkonflikter med ensidigt riktat våld. Översåten slår ihjäl undersåten som hämnas med samma mynt. Det gamla systemet faller samman, en kuppledare som förläst sig på Marx tar makten. Eller, i nutid, en KGB-officer blir nationens president. Det enda verkligt fungerande samhällsorganet i Ryssland har alltid varit hemliga polisen, lika under tsaren, Stalin eller Putin. Montefiores bok om den unge Stalin är lika fantastisk som hans bok om den mogne Stalin, Den röde tsaren. Hans förmåga att kombinera källorna högt och lågt, partidokument, kärleksbrev, personliga minnen, polisrapporter och en del skvaller, allt skapar en livfull och dramatisk bild av denne våldsfurste som aldrig kommer att kunna suddas bort ur 1900-talets historia. En nationell rövare, en mördare, terrorist, bankrånare, kvinnotjusare och diktare! Det senare var nytt, Stalins nationellt romantiska dikter räknas fortfarande till Georgiens stora litteratur. Tänk om han nöjt sig med diktarkallet och bara vurmat för revolutionen. På omslagsbilden kan man ta honom för poeten med den lågande blicken, eller möjligen tattarhövdingens son i en svensk 30-talsfilm, redo att förföra storbondens ljuslockiga dotter. Detta senare är också nytt i Montefiores bok, Stalin som veritabelt förförelsefenomen. Från prästseminariet åkte han ut med buller och bång, trots att han var både begåvad och en god sångare. Han blir nu sig själv, en säregen kombination av gangster och leninistisk upprorsman, rånar banker för partiet, skaffar bort avhoppare, förför kvinnor. Är han maffia eller revolutionär? Det är samma sak och där finns förklaringen till att Rysslands elände av i dag: en maffiastat där makten också är rätten och där persongrupperingar styr statens ärenden, som vore de familjeföretag. En sak måste man komma ihåg, och det gör Montefiore. Det är leninismen som gör Stalin till ett historiskt monster. Utan dess ideologiska stålkonstruktion hade han aldrig blivit mer än en folkviseaktig Kaukasusrövare med kvinnotycke. Det är Lenins elitparti och småningom statselit som ger honom instrument för världshistoriens värsta scenerier.
Simon Sebag Montefiore Den unge Stalin Översättning: Per Nyqvist Prisma
Så jobbar vi med nyheter