Av alla mytiska skivor som någonsin gjorts är Tago Mago möjligen den mest upphöjda. Den är svårtillgänglig, även sett till Cans övriga produktion, men den är väl värd varenda sekund man lägger ner på den. Ens musiksyn blir aldrig densamma igen.
Can bildades 1968 i Köln och 1971 kom Tago Mago, den första skivan de gjorde där Damo Suzuki sjöng på alla låtar och det är i och med Tago Mago Can kliver fram som en av populärmusikens definitiva förnyare. Influerade av europeisk konstmusik och Velvet Underground spelar de här dels en slags improviserad funk, inte helt olik den Funkadelic gjorde samma år på Maggot Brain, influerade av något helt annat. Det vill säga man gjorde musik som det inte fanns någon precedens till. Två band på varsin sida Atlanten, utan någon uppenbar eller ens känd koppling till varandra, gjorde liknande helt nyskapande musik samtidigt. Dessutom går det inte att påstå att någotdera spelade "funk", bara och endast. Och även om det är en utvikning så vill jag göra en poäng: den att det kanske visst finns kosmisk musik, en slags universell ton eller om det är en rytm som liksom blåser runt jorden och besätter människorna.
Suzukis texter är omöjliga att dechiffrera, svåra att ens kalla texter, mer onomatopoetiska röstsjok, eller något: ibland sjunger han baklänges, låter det som. I den centrala låten på skivan, den 18 minuter långa Halleluhwah, koncentreras och exemplifieras allt, eller det mesta, som är Can: svänget, sången, experimenterandet och de helt förtrollande instrumentella insatserna. Om man är av den åsikten att The Jimi Hendrix Experience var världens bästa band, sett till deras musikaliska förmåga, bör man kolla upp Can.
Det ska medges, det är inte varje dag man orkar lyssna på Aumgn och Peking O, de två mest konstfärdiga styckena här, men det betyder ju inte att de är dåliga på något enda sätt. Och vill man upptäcka Can är det kanske enklare om man börjar med någon av skivorna efter, de minst lika bra Ege Bamyasi och Future Days. Eller Soundtracks, skivan innan. Och har och älskar man redan Tago Mago, så frestar skivbolaget med 50 minuter tidigare outgivet livematerial, versioner av låtar, radikalt omgjorda och lika underbara för det.
Denna remastrade återutgivning är del i en box som Mute släpper i mars nästa år, med Cans samtliga 14 skivor. Jag skulle tro att skivorna släpps separat också. Hursomhelst skulle livet vara annorlunda utan dem. Lite fattigare, lite sämre.