Livet utan John Lennon. Inte efter, utan. Det är förstås svårt att säga något säkert om två personer som levde tillsammans i offentligheten, på den tiden när offentligheten var större och mer absolut än nu. Sant är i alla fall att det här var första skivan Yoko skrev alla låtar utan Johns inblandning, även om han spelar på en hel del av dem. Men låtarna, man kan alltså bara spekulera, verkar leda mot Lennons "Lost weekend", en 18 månader lång period då Lennon och Ono var separerade. Texterna visar på feministiskt uppvaknande och personligt, nästan, hat. Och sorg. Men även om det gränsar till det privata emellanåt blir det aldrig bara dagboksanteckningar. I What a Bastard The World is (vilken titel!) finns hela känslospektret representerat. Låten är en äldre släkting till Whitney Houstons absoluta mästerverk It’s Not Right, But It’s OK. Det hela vore förstås blott en musikhistorisk anekdot om det inte vore för att det rakt igenom är fantastiska låtar, kompositioner, och Yoko sjunger som en ängel. Visserligen med lite sotiga vingar, men det gör det hela än bättre. Det är lätt att glömma, till och med för mig som faktiskt är för ung för att ha något eget minne av Beatles, att Yoko Ono också var ett geni. Och att John faktiskt var mänsklig med.
