Livet ur föräldraperspektiv

Visserligen en pjäs, men också ett underhållningsprogram på TV, inspirerat av Ibo Show som varje söndagkväll lockar mängder av tittare, inte bara i Turkiet utan över hela Europa. Där, som i så många andra av nutidens TV-program, bjuds gästerna att sitta i soffan och tala om sina vardagsproblem. Ofta finns det en oväntad gäst i kulissen, har man tur blir det försoning och "bra TV". Emellanåt kommer han Ibo själv in i vit kostym och sjunger sina populära sånger. Elektra show är skapad i samarbete mellan Uppsala stadsteater, Riksteatern och Fryshuset och kan ses som en fortsättning på en rad pjäser som började med regissören och numera teaterchefen Birgitta Englins uppsättning av Sofokles antika drama Elektra på Uppsala stadsteater 2001. Där lyfte hon fram hedersproblematiken genom att placera offret, den unga kvinnan, i centrum. Pjäsen kom att följas av två andra - Elektras systrar och Elektras bröder - båda skapade i nära samarbete med en referensgrupp och genom publiksamtal. Elektra show blev en nödvändig följd - när tiotusentals ungdomar hade sett de tidigare pjäserna bad de skådespelarna att spela även för deras föräldrar - "dem som vi älskar, men som inte förstår hur vi har det". Elektra show hade premiär på Uppsala stadsteater i september förra året och har sedan dess spelats på turné i hela landet. Länspremiären ägde rum i Älvsbyn inför en minst sagt internationell publik och går sedan vidare med två föreställningar i Luleå. En talkshow i revyform där klichéerna kring vad som är vad i olika kulturer duggar tätt. Att svenskarna aldrig bär några underkläder och årligen firar den nationella nakendagen, vet varenda kurdisk bybo att berätta för sin kompis inför avresan till det nya landet. Liksom att svenska män syr gardiner och tittar på fotboll i TV. Och medan svensken broderar "ensam är stark" med korsstygn, broderar muslimerna "Stor Mäktig Familj Aldrig Fattig" på sina hemtrevliga tavlor. Burleskt som en lokalrevy, estetiken drar åt samma håll med män som klär ut sig till kvinnor och kvinnor som klär ut sig till män och rätt som det är blir det sång och dans. Korta scener kring möten, skvaller och familjeinteriörer och parabolens förbannelse - den som alltid ska stå tretton grader åt ett eller annat håll, men som ibland behagar vrida sig åt annat håll. Men så blir det plötsligt allvar när Hassan Brijanys fryntlige taxichaufför upptäcker att hans egen dotter har ihop det med svensk pojkvän. Då kräver hederskulturen sitt och föreställningen vänder tvärt. Ställd inför detta allvar får revyns många könsbyten en annan mening - någonstans anas en möjlighet till tolerans. I bänkarna runt omkring mig diskuteras det högljutt föreställningen igenom och jag inser att detta är en revy i klassisk mening - de aktuella frågorna formuleras i nära kontakt med sin publik. När såg (och hörde) jag någonsin en publik som denna på en svensk teater? I det lätta snöfallet utanför Forum hör jag länge slutsången Cano, Cano ljuda över parkeringen. Det är publiken som fortsätter sjunga där utanför med starka röster. Orden uttalas "janno, janno" och i programmet läser jag att det betyder kärlek.

Livet ur föräldraperspektiv

En parabol gjuten i betong i en blå plastback står stadigt förankrad på scenens tänkta balkong när skådespelarna Hassan Brijany (nyligen Guldbaggebelönad för sin roll i filmen Ett öga rött), Lolo Elwin, Leila Haji och Fikret Cesmeli bjuder in publiken till Elektra show.