Hur reservationslöst hon skildrar hennes öde och person under det trettiofemåriga livet 1871-1905, det märkliga ryska överklasslivet av motsatser, av sjukdom, nöjen och ödesmättade samtal i ett ständigt gränsland mellan verklighet och ideal.
Masja är tredje delen i en serie om familjen Tolsjoj , de föregående hette Andrej (1994) och Med ett namn som mitt (2009). Nu är det dottern Maria Lvovna som bildar centrum, eller snarare ett av de kraftfält som genererar skildringen. Det andra är den litterära stormakten själv, pappa Tolstoj, det tredje är den ojämnt ursinniga modern Sofia Andrejevna.
Och Carola Hansson lyckas med ett gestaltande konststycke just i sin distanslösa attityd till denna storlitterära familj. Greve Tolstoj kan inte koppla av långa stunder på verandan utan att det sociala samvetet och de kristna idealen kastar sig över honom. Eller så kastar han sig över barn och hustru med sitt tungsinne och sina plikter. Han styr och fjärrstyr familjen och byns bönder. Men hans litteratur är större, den styr världen, en dynamo som driver Ryssland, engagerar censuren, tryckare, andra litteratörer, lycksökare och lärjungar som i en strid ström färdas genom skildringen och genom Jasnaja Poljana, godset. Efter Gud och tsaren kommer Leo Tolsjoj.
Och Masja försöker skapa sig liv och kärlek mitt i detta korsdrag av det ryska och av det upplysta. Som de fattigas läkare, som de fattigas lärare, ibland bara som ung kvinna sanslöst förälskad i någon av de unga män som befolkar godsets liv.
Någon särskild dramatik vilar inte över intrigen, bara den vanliga ryska vardagen av tung feodalism, yrvaken modernisering, dödsdömd tsarism med alltjämt levande förvisningar som straff för de mest öppenhjärtliga. Masja grälar med modern, med fadern, hon sörjer sina småsyskon när de dör, längre fram ska hon sörja en lång rad egna barn som dör. Det är baler, skörd hos bönderna, spännande pianolärare, förtroliga systrar, högläsning av brev och faderns böcker, gnistrande slädpartier och förälskelser.
Carola Hansson lyckas göra liv av dessa typiska tablåer. Med ett språk som i omständlig kärleksfullhet, i en övertydlig och mycket intim stil gör att denna sedan länge förbleknade ryska familj flyttar in i medvetandet som ett slags alternativ vardag. Jo, jag vet att det är den ryska epikens under hon tar över, men hon gör det bra. Hon är själv levande i texten, i små avsnitt berättar hon om forskarmödorna, om besöken på godset, både under den grå sovjettiden och nu, som professionellt drivet besöksmål.
En ung adelsdam var predestinerad till sitt liv i 1800-talets Ryssland. Masja får inget långt liv, inget storartat heller. Om man undantar de väldiga förhoppningarna, de stora försoningarna, de många kärlekarna och dagarna av torr hetta på verandan eller nätterna av blått månsken över snövidderna.