Livet i ett försonande ljus

Kerstin Bergström Livstycken eller Att fästa trådar Ord & visor förlag Kerstin Bergströms nya bok Liv-stycken eller Att fästa trådar, är en alldeles oemotståndlig, känslig och berörande berättelse. Det är en minnesbok, självbiografiskt tillbakablickande, men också en berättelse som med ett vackert poetiskt språk summerar en lång smärtsam resa, från mörker och svek till ett ljusare liv där försoningen får ta plats. Det är faktiskt en av de mest berörande texter jag har läst på länge. Som ram kring Kerstin Bergströms minnen finns den uppmärksammade debuten 1976 med Parkeringsplatsen, därefter Rollen 1977 och Resan 1978 ? en trilogi som på ett mycket självutlämnande sätt berättade om hennes uppväxt i Luleå, i Vindarnas hus på Hermelinsgatan 25. Ett helt liv har författaren brottats med sina upplevelser av de första 20 årens samvaro med Henne, en mor som aldrig riktigt fanns, där alkoholen slet upp djupa sår, sår som präglat hennes författarskap i mer än 30 år. Det handlar om Hermelinsgatan 25, Uppsala, Boliden, Kiruna och Seskarö ? om människor och platser som har följt och förföljt henne. En gång i tiden trodde hon sig veta att hon hade tre böcker att skriva, den självbiografiska trilogin, men skaparlusten och kärleken till själva livet tog, trots den tunga inledningen, över och sakta, sakta, besegrades det mörka. Livstycken är hennes sextonde bok; fem diktsamlingar och tio prosaböcker vittnar om att en skaparkraft har fortsatt hitta näring. Berg, Träd och Öar, tre ord som hela tiden finns med i Kerstin Bergströms författarskap. I Livstycken väver hon samman ungdomsårens mörka och hotande björkar vid Vindarnas hus med den starka kraft som hon hittade i Kirunafjällens natur och hon sluter sin livscirkel med den trygghet hon nu känner när hon betraktar tallarna runt huset på Seskarö. Gränsen mellan kärlek och hat sägs balansera på och runt en tunn, tunn tråd. Det virrvarr som dessa trådar kan ge upphov till känner vi alla till, på olika sätt har vi alla upplevt hur trådarna korsar sig och ställer till oreda. När Kerstin Bergström tittar tillbaka ser hon alla de viktiga personerna i sin ungdom; Hon som inte fanns, mormor och morfar, mostrar och morbröder, väninnor. Hon betraktar sitt liv i ett försoningens ljus och resultatet blir en text som griper tag om själva hjärterötterna, själva känslan av vad det innebär att vara människa och ta ansvar för sina upplevelser och handlingar, hur ont det än har tagit. Det är hennes poetiska språk som lyfter berättelsen och gör den till en djupt mänsklig Saga, en sorts urberättelse om relationer och vägval som angår precis varenda en av oss. Hon gestaltar också kraften som finns i Hoppet, den förlåtande och livskraftiga tanken att bortom allt det där mörka, besvikelserna och förnedringen, finns hoppet att förhållanden kan förändras, att livet kan tas tillbaka och att man kan gå vidare. För mig känns Livstycken som en alldeles nödvändig bok. Det är smärtsamt att läsa den men efteråt lämnar den ifrån sig en stark känsla av att Livet är en obändig kraft och att rötterna är starkare än man tror, som den mäktiga cembratallen som växer utanför huset på Seskarö.

Livet i ett försonande ljus

"En minnesbok, självbiografiskt tillbakablickande, men också en berättelse som med ett vackert poetiskt språk summerar en lång smärtsam resa", skriver Norrbottens-Kurirens Lars Hedström om Kerstin Bergströms nya bok Livstycken eller Att fästa trådar.