En del bokutgivningar hamnar så långt från huvudströmmen av trender, måsten och moden att de redan ger intryck av att vara antikvariatsfynd. Så pass hädiskt börjar jag tänka om Gerda Anttis nya bok Livet omkring.
En slags betraktelsebok, mycket anspråkslös, någon gång banalt slarvig, ibland lugnt registrerande. Hon ser sig omkring på vad som tilldrar sig i vardag och vård och samhälle och knarrar lite missbelåtet, en vacker kvällssol faller ut till belåtenhet, men det mesta inte.
Kanske ska man tolka den trötta bitterheten över Anttis rader som en välgörande kontrast till allt lalligt prat om ålderdomen som den avklarnade livsvisdomens tillstånd. Varför skulle inte en gammal människa få klaga, över tåg, hemtjänsten, skurkar, tjocka människor och magra och några andra också. Ja, lite enformigt, lite upprepande, och kanske inte alltid helt angeläget, men ändå – varför inte?
Det hon tycker om, oreflekterat och ganska vackert, är allt det utommänskliga, blommor, djur och vacker natur. Ja, någon gång minnet av mänsklig ömhet. Verkligt gripande blir dock Antti i de stunder när man i texten märker att hon verkligen inte finner företeelser särskilt angelägna. Hon har sett dem, kan dem, beskriver dem och hon leds vid dem. De bekommer henne inte, hon läser tidningen och det får passera, det är som vanligt, ingenting att orda om, det har varit förr och kommer åter.
Det finns i dessa sant resignerande ögonblick en insikt om döden som är mer vältalig än de lite mer utförliga reflexioner hon gör i samma ämne, medvetet och formulerat.
Då faller hon för frestelsen att säga det som redan sagts i frågan, men när hon vänder sig bort och skådar fåfängligheternas fåfänglighet, då är hon läsvärd, brännande och läsvärd.