Livet är vackert och sorgligt

Sonya Hartnett ser hellre sina läsare i tre blyga gothrockare än som ett gäng högljudda 15-åriga tjejer. Den problemorienterade ungdomslitteraturen är inget för henne. Hon skriver om det eviga: om död, förlust och kärlek. Humöret är gott. Årets Alma-pristagare har just varit ute i solljuset för ännu en fotosession och skämtar om fotografen: "Kanske borde jag ta med honom hem som souvenir?" Sedan övergår hon till att fundera över det märkliga Stockholm. - Det är så tyst. Det har varit tyst här hela helgen. Så många hus, men inga människor? Liksom alla Nobelpristagare - och därför också alla Almapristagare - har hon en svit på Grand hotel. Men kvällen före, sin första i Stockholm, tog hon sig åtminstone till Sergels torg där hon såg en demonstration mot Kinas behandling av Tibet. Hon förvånades över den stillsamma protesten. Melbourne en lördagskväll låter annorlunda, framför allt mer. Kattunge och djävul
På onsdag tar Sonya Hartnett emot checken på fem miljoner kronor. Årets Almapristagare är med sina 40 år den yngsta någonsin men också en författare som, trots fina priser, ständigt fått försvara sin originalitet. Ironiserande berättar hon om den dåvarande förläggarens reaktion när hon avslöjade att nästa romanhjälte, ännu en ung man, skulle heta Kitten (kattunge). Trodde Sonya verkligen att det skulle gå hem hos en tonåring? För läsaren blir namnvalet logiskt eftersom Kitten tillika, och inte utan orsak, visar sig vara en djävul. Hennes böcker skildrar ofta de mörka sidorna av tillvaron, men är också skrivna på en litterär nivå och med en känslighet som ibland gör dem mest tillgängliga för äldre tonåringar och vuxna. Det är inte utan orsak hon får frågan vem hon skriver för. Å ena sidan gör ifrågasättandet henne galen, å andra sidan ser hon det som en framgång att hon fortfarande, efter nästan 15 år, måste förklara varför hon skrev en bok som Sleeping dogs. Klaustrofobisk familj
Just den romanen handlar om en störd och sjukt lojal australisk fembarnsfamilj som driver en campingplats i en avlägsen landsortshåla. Fadern är tyrannisk. Familjehemligheterna avslöjas sakta när en campinggäst tränger in i familjeklaustrofobin. Det slutar med att den yngste och mest begåvade sonen blir mördad i en ungdomsroman vissa i Australien ännu inte kunnat smälta. - Varför kan inte en bok bara få komma ut och vara som den är? Ibland måste jag försvara dem år efter år. Det är irriterande, det får mig att tycka att folk är dumma. Varför måste en bok möta just dina krav? - Existensberättigandet för vilket konstverk som helst måste ju vara att det utvidgar det som redan finns. I stället för att kritisera borde vi säja, wow, det är underbart att någon kan göra något nytt. Men nej, det får man aldrig höra, säger Sonya Hartnett och gör karikatyr över en arg förälder: "Du förstör min lilla Kristians hjärna". Men det måste också vara många som upplever dina böcker som kraftkällor? - Jag hoppas det, och jag tror några blir tröstade av att det faktiskt finns någon där ute som skriver sådant här, att det finns någon som känner ungefär som dem. Och det är vad jag säger till folk när de klagar. "Jag skriver inte för dig. Jag skriver för någon annan. Bara gå." Sonya Hartnett ser sina läsare som de annorlunda och exkluderade, de som söker något annat än ännu en bok där föräldrarna är alkoholister, skriven av ungdomsförfattare som utgår mer från problemet än det konstnärliga. Gilla unga män
Hennes romanhjältar är ofta i de övre tonåren. Som författare återvänder hon ideligen till de år då världen och den egna personen står på gungfly. - Jag började skriva om unga män. Jag tycker om dem som karaktärer. De är vackra, fysiskt, mentalt och emotionellt också. De kan vara riktigt dumma och elaka, men de kan också vara fåniga och söta. De försöker vara vuxna men vet inte hur. Det finns ett slags grov klumpighet hos dem. Hennes senaste roman, Ghost child, handlar dock om en äldre dam och hennes väg till försoning med livet. Det viktigaste utspelas i hennes ungdom. Poetiskt och symboliskt berättar Hartnett om en ung kvinna som först efter total hängivelse i ett omöjligt kärleksförhållande kan resa sig och hitta sig själv. - Om man verkligen kokar ner mina böcker finns det någonting i dem som säger att livet är ganska sorgligt, och det gör mig arg. Bättre sorgligt än dumt, men vi får bara chansen en gång. Och det du verkligen vill behålla är det du inte kan få. Du begraver människor och djur du älskar, relationer tar slut. - Det som förvånar mig generellt är att folk inte erkänner det. Människor erkänner inte att livet är vackert men också sorgligt.

Livet är vackert och sorgligt

Om årets Almapristagare Sonya Hartnett skriver kultursidans Erika Josefsson. Du får möta ett författarskap som inte skriver för alla.