Livet är för kort för Eels senaste

Mark Oliver Everett, det är han som kallas E och är Eels, han har det inte lätt. Tyvärr kan man emellanåt känna att man vill örfila upp honom och be honom skärpa sig. Men det skulle nog inte fungera. Han verkar ha krupit allt för långt in i sin navel, han är inte längre kontaktbar, mottaglig för konstruktiv kritik eller råd. I första låten The Beginning känner jag viss förtröstan. E pratsjunger som en nyvaken Bruce Springsteen och som inledning på en skiva om tidens slut, här som en allegori i form av ett sorgligt avslutat förhållande. Skivan fortsätter med någon slags rockabilly/Beatles-pastisch som inte är fullt så rolig som man kan tro. Sen blir det gradvis värre. För hur mycket jag än sympatiserar med alla försök att placera in det privata i ett större och mer allmängiltigt sammanhang så orkar jag inte med det här. Det känns sökt och tillgjort. Som att man med hjälp av excentritet försöker dölja det faktum att man inte skriver särskilt bra låtar och texter. Mansion of Loz Feliz är en bra poplåt, det finns ett par stycken till, om än i enklaste laget. I övrigt mal man på och på och det är outsägligt förutsägbart. E har ett röstläge som fungerar när han verkligen sjunger och inte viskar eller tar i för kung och fosterland. Vilket han alltså gör mest hela tiden. Det här är Los Angelesmusik i samma anda som Spain eller Beck när han försöker sig på att vara allvarlig: det finns andra som gör samma sak så oerhört mycket bättre. Och livet är för kort för att hänga upp sig på det som är mer eller mindre mediokert. Som det här.