Livet är ett mirakel

Först kom Zigenarnas tid. Som var en stor, häftig och ganska så underbar film. Sedan kom Underground, som även den var en stor, om möjligt ännu mera häftig och väldigt underbar film. Och efter den kom Svart katt, vit katt, som i mycket stora andelar anslöt sig till allt det stora, häftiga och underbara även den. Samtliga regisserade av Emir Kusturica. Som är en stor, häftig, underbar och bullrig regissör från Bosnien och som låter merparten av sina filmer utspela sig på olika delar av Balkan; inte sällan med kriget där som bakgrund. Det låter sig sägas att samtliga av de ovan uppräknade filmerna alla är bullersamt livsbejakande filmer, späckade av originella kumelurer som gärna skrålar, sjunger, skjuter med pistoler så mycket som möjligt, skriker, älskar och helt enkelt LEVER. Så mycket som de rimligen bara hinner med. Så är det även med nya Livet är ett mirakel (som även den är stor, häftig & så vidare). Men det är mycket för enkelt att påstå att Kusturica trampar vatten och ägnar sig åt att slå in dörrar som han redan har öppnat, i tidigare filmer. Allting är ständigt nytt och oprövat för denne man. Här berättar han nu om en tågfrälst ingenjör som bor nära gränsen till Serbien, i Bosnien, tillsammans med sin operaarmerade hustru och den vuxne sonen. Vid namn Luka, Jadranka och Milos. Möt dem. Lär känna dem. Ni kommer aldrig att glömma dem. Sedan utbryter kriget och Jadranka försvinner med en ungersk musiker. Luka blir kvar, men Milos blir inkallad. Av en slump kommer plötsligt den unga kvinnan Sabaha hem till Luka. Det är meningen att hon ska vara en gisslan, så att han ska få den fängslade Milos tillbaka. Men ? ljuv musik uppstår och samtidigt så många Kusturicakomplikationer att det skulle räcka till tre?fyra vanliga filmer. Men: Kusturica vet inte hur man gör vanliga filmer. I stället bygger han upp historier som nästan faller över sig själva, i sin iver att få med så mycket som möjligt av detaljer, utbrott och hela det här jävla tillståndet som kan vara så fint och unikt och som i brist på bättre kan kallas för ? LIVET. I Livet är ett mirakel ringer en serbisk soldat ett sexsamtal från en satellittelefon till en tysk mottagare. Soldater sniffar kokain som är utlagt på en järnvägsräls och zigenarmusiken larmar ständigt insisterande i för- eller bakgrunden. Det är berusande och starkt livsbejakande, på en och samma gång. Man känner sig berörd: skrattlysten och sorgset gråtfärdig, i stort sett samtidigt. Livet är ett mirakel är i alla fall den sortens film som man sluter hårt till sitt hjärta och tar med sig fram genom vintermörkret. Det är eventuellt lite för mycket att kalla den här filmen för ett mirakel i sig. Men som en värmelampa i mörkret kan man ju i alla fall avgjort beskriva den. Man blir glad och upplyft högt i luften av den. Och hur länge räcker väl inte det? I min bok: väldigt länge.