Litteraturens decentralisering

Lars Mikael Raattamaa har de senaste åren gjort sig ett namn i offentligheten som en stridbar intellektuell. Kanske mer av kontinentalt snitt än inhemskt. En odogmatisk radikal, med en dagordning svår att sammanfatta men alltid tankeväckande att följa. Inte minst har han, arkitekt till yrket, varit med om att lansera det amerikanska stadsplaneringsbegreppet sprawl på svensk mark. Sprawl bygger i korthet på tanken om den decentraliserade och utspridda staden, den där det inte bara finns ett enskilt centrum utan flera. På svenska kallas det ibland, med en något otillfredsställande term, för "stadsutglesning". Men sprawl rymmer även, åtminstone i Raattamaas version, en överförd betydelse och kan syfta på en allmän kritik mot centrum-tänkandet, till exempel inom litteraturen. Udden är riktad mot språkliga konsensus och skriftpraktiker där det isolerade subjektet lyfts upp som ideal - det romantiska jaget är förstås här ett särskilt hatobjekt. I stället för stadsutglesning: subjektsutglesning. Eller i vart fall försök därtill. I mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrika (puh!) vandrar poeten runt med en fiktiv diktafon i förorterna. Dess röster hämtas in men personerna där bakom blir undflyende och vaga. Man följer och upplever dem som genom en väv, där intrycken varierar i intensitet, skvallrande om ett liv även bortom kärnan, makten, stadens inflytelserika: "hennes yngsta dotter heter siduri och / började på juristlinjen i höstas så nu ser hon henne nästan / aldrig längre, hon har väntat på mig länge nu, det / behövs kyssar i floder men det finns bara väntan häromkring / är det mikaels tur nu, kan du inte ta det som ett / jobb, just på den platsen i hjärnan var det tomt ett stort / hål utan aktivitet". I text efter text läggs örat mot detta material. Remsorna läggs intill varandra. Det påminner en del om det Raattamaa ägnade sig åt i sin stora diktsamling Helgonlegenderna (2000), där det förekom liknande dokumentationsvandringar i olika periferier, inklusive nedteckningar av klotter i busskurer etcetera. Här går han ännu längre i det arbetssättet. Men om det då kändes som ett nytt grepp liknar det nu mer ett manér. En monoton och tjatig och nästan sövande textmassa vältras över läsaren. Må så vara att detta (uttröttandet, oläsligheten) är fullt medvetet, läsakten reduceras snart till ett tragglande där bristen på öppnande gläntor är skriande. För mig framstår också "avlyssnandet" som problematiskt. För det Raattamaa gör är ju inte bara att återge klangen hos dessa marginaliserade röster. Han använder också detta som byggstenar i det egna poetiska projektet, boken. Även i väljandet, i editerandet och remixandet, framträder ju ett jag, ett centrum från vilken det framlagda blir till. Det är en motsägelse som inte problematiseras. Betydligt mer pricksäkert är i så fall hur Raattamaa bjuder in ett tjugotal svenska författare och poeter att gästskriva i bokens andra del. Namn som Aase Berg, Fredrik Nyberg, Hassan Loo Sattarvandi, Annika Korpi, med flera, upplåter sina ord. De bildar ett fint litet all star team och är faktiskt den stora behållningen i sammanhanget. Det är litteratur som kollektiv skapelse, där helheten, som sig bör, överglänser det enskilda. Jag frågar mig varför det inte skrivs mer litteratur på samma sätt.

Litteraturens decentralisering

"Jag frågar mig varför det inte skrivs mer litteratur på samma sätt", skriver Norrbottens-Kuriren Martin Bergqvist på tal om Lars Mikael Raattamaas nya bok.