Det skulle ju hända så mycket i gymnasiet, hade alla sagt. Det var då man skulle bli nästan vuxen, träffa nya kompisar, såna som var intresserade av samma saker. Kanske till och med få en ny personlighet. Och en flickvän, eller åtminstone sex.
Men inget av detta har hänt Gustav. Han är fortfarande samma gamla normala Gustav. Eller?
- Det är första gången jag skriver om en kille och kanske var det därför jag kom så långt i mitt skrivande att jag kunde avsluta en hel bok, säger Johanna Lindbäck.
Varit en omtumlande tid
Om ett par timmar ska hon fira skolavslutning i Nacka, där hon bor och arbetar som språklärare i gymnasiet. Det har varit en omtumlande tid och tillsammans med Katarina Kieris nya ungdomsbok Majas morsas kompis sambo, som också kommer ut i veckan, utgör Johanna Lindbäcks bok sommarens huvudnummer i Barnens bokklubb.
Det låter som en tanke. Båda författarna kommer från Luleå. Katarina Kieris bok, något så ovanligt i sammanhanget som en novellsamling, handlar om elva ungdomar i en skola i Luleå. Johanna Lindbäcks handlar om en pojke i Umeå.
- För mig lät det som ett budskap, men det visade sig att ingen på bokklubben hade tänkt så, de hade bara valt ut böcker som de tyckte var bra.
Läste aldrig om sin egen miljö
Johanna Lindbäck är född i början av 1970-talet och under sin uppväxt läste hon aldrig om sin egen miljö.
- Nu finns ju både Katarina Kieri och Mikael Niemi, men min barndoms läsupplevelser utspelade sig alltid i Småland eller åtminstone söderut, säger Johanna Lindbäck, som avsiktligt valt att förlägga sin bok till Umeå, där hon pluggade, och till snöiga februari.
Skrivit har hon som sagt alltid gjort och dessutom gått några skrivarkurser. Dessutom är hon en flitig läsare, något hon vittnar om i bloggen Bokhora, där hon tillsammans med fyra andra skribenter skriver om böcker för en allt större läsekrets. Bokhora omnämns som en av de mest seriösa bokbloggarna, omskrevs i Svenska Dagbladet så sent som i söndags, och samlar en allt större läsekrets.
Startade en bokblogg
- Namnet är kontroversiellt, men glöms inte bort i första taget. Vi är fem kvinnor som bestämde oss för att starta en bokblogg eftersom vi insåg att vi på olika håll ständigt skrev om böcker på mejl eller på andra bloggar. Namnet antyder också att vi verkligen läser allt - barnböcker, ungdomsböcker, vuxenlitteratur, både den som anses fin och den som anses mindre fin. Drivkraften är att sprida läsning, att förmedla läsupplevelser.
För ett par år sedan tog hon tjänstledigt från sitt lärarjobb och följde med sin sambo under ett arbetsår i Norge. Där tog skrivandet fart på allvar.
- Jag jobbade tre dagar i veckan som personlig assistent, resten av tiden skrev jag, nästan maniskt.
Berättelsen om Gustav tog sin utgångspunkt i förnimmelsen av en stark scen, en konflikt och en hemlighet som blev startskottet. Tidigare har hon alltid skrivit om kvinnliga huvudpersoner, men den här berättelsen lämpade sig bättre för en pojke på väg in i vuxenlivet.
Skickade in utan förhoppning
- Det gick oväntat lätt. Eftersom jag inte själv är man var det bara att antisera på och det tror jag var bra för mig, säger Johanna Lindbäck, vars tidigare romanförsök " alltid dött efter 50 sidor".
Manuset skickade hon till de fem stora barn- och ungdomsboksförlagen, utan några större förhoppningar. Det dröjde inte länge förrän Tidens förlag hörde av sig med konkreta synpunkter.
- Så jag satte mig ner och skrev om, distansen till berättelsen fick mig att se att redaktören hade rätt i många av sina ändringsförslag. Sedan skickade jag tillbaka manuset och den här gången gick jag och väntade på svar. Det kom inget, så jag skrev om det i en egen blogg som jag hade på den tiden. En av Tidens redaktörer läste den och hörde av sig och så hamnade mitt manus högt upp i deras läsprioritering. Med tanke på att de får in massor av manus varje dag, kan man ju säga att jag hade lite tur där som överhuvud taget blev läst.
Nästa bok är på gång, skrivandet fortsätter.
- Man kan verkligen diskutera det där med ungdomsböcker, vad det egentligen är. Själv skriver jag både för unga och äldre i mina texter, men eftersom skolan är min miljö känns det ganska naturligt att skriva om unga människor. Och gymnasiet är en viktig tid för oss människor, det är då mycket händer, saker som påverkar resten av våra liv.
Hade kreativa lärare
Sin egen skolgång i Luleå beskriver hon som "uppmuntrande".
-Jag hade kreativa lärare, både i lågstadiet och i mellanstadiet, och så här efteråt kan jag nog säga att jag blev bekräftad i mina intressen. Jag blev sedd och det är någonting jag bär med mig genom livet.