Hon arbetade tillsammans med Elsa Brändström inom Röda korset under första världskriget i sibiriska fångläger, ett helvete på jorden, där en obeskrivlig nöd rådde. Efter kriget blev hon handlingskraftig chef för Rädda barnens hjälpaktion i Wien. I denna stad kom hon att stanna i många år tillsammans med sin judiske make, läkaren Waldemar Goldschmidt, som hon mött redan i Ryssland, där han hamnat som krigsfånge. Men efter Hitler-Tysklands annektering av Österrike 1938 tvingades paret fly och räddade sig till Sverige i sista stund. Waldemar tilläts inte utöva sitt yrke i Sverige, ty judar trakasserades även i vårt land, och märkt av sina svåra upplevelser avled han redan 1947.
Både Madeleine Gustafsson (vars far Joen Lagerberg var kusin med Elsa) och Kerstin Ekman skriver i kalendern insiktsfullt och intresseväckande om Elsa Björkman-Goldschmidts skiftesrika liv. Mycket material har hämtats från Elsas egna självbiografiska böcker, och jag, som inte känner till dessa av många omvittnat läsvärda skrifter, får lust att bekanta mig med dem. Därmed har ett syfte med årets kalender uppfyllts: att sprida kunskap om en märklig livsgärning och om ett innehållsrikt men i dag bortglömt författarskap.
Förutom memoarböckerna skrev Elsa också biografier över ungdomsvännerna och studiekamraterna Elsa Brändström och Harriet Löwenhjelm (vars efterlämnade dikter och brev hon givit ut).
Ulrika Knutson beskriver i ett kapitel Elsas feministiska engagemang, som så småningom ledde till att hon anslöt sig till Fogelstadsgruppen. Kvinnorna hade fått rösträtt i Sverige 1921, och ägaren till det sörmländska godset Fogelstad, Elisabeth Tamm, hade deltagit i rösträttsrörelsen och blivit invald i riksdagen. Hon ansåg att kvinnorna behövde skolning för att kunna få reellt medborgerligt inflytande och tog initiativet till den Kvinnliga medborgarskolan, som arrangerade föreläsningar och kurser om kvinnofrågor under åren 1925-1954.
Många av tidens kända kvinnor hörde till Fogelstadsgruppen som Kerstin Hesselgren, Moa Martinson, Hagar Olsson, Siri Derkert och inte minst Elin Wägner, som Knutson betecknar som chefsideolog.
Årets kalender innehåller dessutom en rad essäer i skilda ämnen. Gunnar Harding kallar sitt mycket läsvärda bidrag Paradoxernas poet och porträtterar den engelske poeten John Donne (1572-1631), som skrev allt från erotiska skrönor till religiös dikt. Harding publicerar också några egna översättningar av Donnes dikter.
Carola Hanssons författarskap beskrivs initierat av Per Wästberg, som gör en rad skarpsinniga analyser av Hanssons inte alldeles lättillgängliga romaner, en guidning som lockar till fortsatt läsning.
Lars Ring samtalar med Kristina Lugn om hennes poesi och dramatik. Lugn har skrivit drygt 20 pjäser, betydligt fler än diktsamlingarna. Även dikterna med sina ständiga byten av perspektiv ligger nära dramatiken. Ring anser att Lugns pjäser ofta spelats för realistiskt trots att släktskapen med Beckett och absurdismen är tydlig. Jag tror att det finns en risk att man också läser hennes dikter för bokstavligt, det är ofta frågan om absurda och mångtydiga texter.
Författaren och professorn Lars Gustafsson skriver om Det lyriska subjektet och menar att poesins sätt att kommunicera "bevarar den subjektiva erfarenheten i dess subjektivitet och ändå gör den åtkomlig", poeten anlägger ett förstapersonsperspektiv i motsats till det tredjepersonsperspektiv som dominerar i de flesta texter.
Den lärde professorn anlägger ett elitistiskt perspektiv på poesin och poeterna. Majoriteten av dikter är för dåliga för att intressera oss, skriver han (vilka är "oss", jag vill inte inberäknas), och i synnerhet avskyr han politisk dikt. Gustafsson försöker definiera vad poesi är, en hart när omöjlig uppgift. Jag instämmer med Szymborska när hon skriver
"Poesi -
fast vad är poesi för nånting.
Månget vingligt svar
har getts på den frågan.
Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,
som ett räddande räcke."