Samfundet De Nio vill främja skönlitteratur och arbeta med freds- och kvinnofrågor. Denna litterära akademi instiftades 1913 och var redan från början jämställd på så sätt att fyra stolar skulle reserveras för kvinnor och fyra för män. Den nionde stolen är ordförandens, en post som innehas varannan gång av en man, varannan av en kvinna. För tillfället är litteraturprofessorn Inge Jonsson ordförande.
De Nios nyutkomna litterära kalender är tillägnad kritikern, filosofen och psykologen John Landquist (1881-1974), denne stridbare och produktive man, som tillhörde samfundet i hela 56 år, längre än någon annan.
Efter att misslyckats med en akademisk karriär - hans avhandling i filosofi betecknades som ovetenskaplig - ägnade han sig åt litteraturkritik, först i DN och sedan under lång tid i Aftonbladet. Han intresserade sig särskilt för tiotalisterna och för ny kvinnlig litteratur. Åren 1910-1922 var han gift med Elin Wägner, en av samtidens främsta svenska författare.
Hans arbetskapacitet tycks inte ha haft några gränser. Han introducerade Sigmund Freud och Henri Bergson i Sverige, han skrev en mängd essäer om litteratur och psykologi. I min bokhylla står hans uppskattade bok om Gustaf Fröding, han gav ut biografier över så skilda personligheter som Erik Gustaf Geijer och Charles Darwin. Bonniers utsåg honom till ensamredaktör för den första utgåvan av Strindbergs Samlade Skrifter, 55 band. 1936 utnämndes han till professor i pedagogik och psykologi i Lund.
John Landströms insatser belyses från olika synvinklar. Ingemar Nilsson, professor i idé- och lärdomshistoria, gav 2009 ut en mäktig biografi över Landquist, och Nilsson medverkar i kalendern med en essä, John Landquist - människokunskapens filosof.
Nilssons framställning är inte odelat smickrande för Landquist. Hans anseende har fläckats av diskutabla ställningstaganden. Mest komprometterande var hans ledare i Aftonbladet på 1930-talet, där han försvarade Tyskland och översåg med judeförföljelserna. Enligt Nilsson berodde detta på att han framför allt fruktade en invasion från Sovjet, inte på att han gillade nazismen.
Birgitta Holm, professor i litteraturvetenskap, medverkar med en essä , John Landquist och den nya kvinnan. Holm har i sin forskning i första hand ägnat sig åt kvinnliga författarskap och bland annat intresserat sig för kvinnor som trädde fram i början av 1900-talet och kämpade för emancipation och självständighet, inte minst inom äktenskapet. John Landquist deltog ofta i debatten om kvinnans frigörelse, men enligt Holm var hans hållning ambivalent, "han drar åt två håll, framåt och bakåt". Holm granskar Landquists kärleksaffärer och äktenskap och hennes slutomdöme är kategoriskt: "av de grundläggande maktförhållandena förstod han ingenting". Hur hon nu kan vara så säker på det.
Niklas Rådström klargör hur Johns far, Axel Landquist, spelat stor roll för sonens benägenhet att ägna sig åt de mest skiftande områden och utan att tveka ta strid för sina idéer. Fadern var kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm, där han engagerade sig för fattiga och trots mycket motstånd gjorde en stor insats för att förbättra situationen för de sämst lottade.
Utöver Landquist-artiklarna medverkar Olle Thörnvall med en läsvärd essä om 40-talisten Axel Liffner, Per Arne Tjäder skriver om den marxistiske litteraturforskaren Kurt Aspelin, mycket uppmärksammad på 70-talet. Christer Enander tecknar ett fint porträtt av den finlandssvenska historikern, författaren och kåsören Alma Söderhjelm. Söderhjelm forskade om franska revolutionen i början av 1900-talet, men trots meriter från Sorbonne hade hon svårt att göra akademisk karriär, eftersom hon var en av de fåtaliga kvinnorna i de kompakt maskulina universitetsmiljöerna.
Marie Lundkvist för intresseväckande samtal med poetkollegan Arne Johnsson om skrivande och dikters tillblivelse. Dessa samtal borde ingå i kurslitteraturen för universitetens skapande svenska-kurser.
Luleåfödda Cecilia Hansson bidrar med en diktsvit som startar i Tjuvholmssundet och som dubbelexponerar ett inre och ett yttre landskap. Till sist vill jag framhålla Madeleine Gustafssons naturbeskrivande miniessäer. Sällsynt vackert språk, mättade stämningsbilder av svensk sommar, upprörande noteringar om småfågelsjakt och fängslade djur.