Lite väl tama vildingar
Vildingarna är Norrlandsoperans första satsning på barnopera sedan man flyttade in i sitt nya hus i Umeå. Den är dessutom rejäl med hela symfoniorkestern på scenen. Allt handlar dock om en liten vanlig pojke, Max, sådär sex eller nio år.
<P>Han är nu ingen ny bekantskap, honom har svenska barn faktiskt kunnat lära känna ända sedan 1967 då Maurice Sendaks bilderbok Till vildingarnas land, som operan Vildingarna är släkt med, kom ut på svenska. Amerikanen Sendak, författare och illustratör, tilldelades för övrigt det första Astrid Lindgren-priset 2003, ett pris han delade med författaren Christine Nöstlinger från Österrike Till skillnad från operan är dock boken en berättelse öppen för många tolkningar.<BR>En av de mer psykologiska handlar om hur maktlöse Max, han är ju ett barn, i fantasin besegrar sina vuxna. Ibland blir nämligen Max som är full av energi och kraft lite för häftig i sina lekar. Och då slår den anglosaxiska, så som man ofta kan stöta på den i barnkulturen, barnuppfostran till. Max förvisas utan middag till sitt rum.<BR>I operan med libretto av Sendak själv har man koncentrerat sig på hur Max fördriver strafftiden. I fantasin rymmer han till vildingarnas boplats och fram kommer alla dumma, gulliga och farliga monster. Max blir förstås inte rädd utan i stället deras kung och tillsammans vänder de upp och ner på rummet. Både bok och opera slutar sedan med en god mor som kommer med varmhållna pannkakor.<BR>Men i motsats till boken är vildingarna i operan nu ingenting annat än fantasimonster och därför blir mammans lurviga tofflor i slutscenen, liksom hornen i inledningen, bara märkliga detaljer. Inte fattar jag att hon, som det går att göra i boken, skulle ha kunnat vara en av vildingarna.<BR>Överraskad är jag också av Knussens musik. Trots att man har tillgång till en 50 personer stor symfoniorkester är den förvånansvärt anonym. Den mullrar lite i bakgrunden, sänder oss fragment och strofer, och är mer en ljudfond än musik man kan minnas. Riktigt sorglig eller farlig blir den aldrig. Mäktigast är faktiskt vildingen Hildings, Markus Kroon, röst. Han har en djup bas, giftgul kostym och snälla ögon. Den enda kvinnliga vildingen, som också utan att det på något sätt används även är Max mamma, sjungs av en lekfull och närvarande Eva Marklund Nygren. Sopranen Elisabet Strid gör i sin tur en riktigt bra barngestalt.<BR>Men en stor symfoniorkester och inspirerade solister räcker inte, det som visas på Norrlandsoperan är en tunn historia, en liten show med snälla monster och för de allra flesta ovanlig sång. Den senare hade visserligen direktverkan på publiken. Efter föreställningen när de höga tonerna prövades lät det som om en ny slags fågelflock landat på den stora planen framför operahuset. Ändå är snopen den bästa beskrivningen efter Vildingarna.<BR>Fotnot: Offentliga matinéer av Vildingarna ges 15 och 22 oktober på Norrlandsoperan i Umeå. </P>
Så jobbar vi med nyheter