Kungen beställer ”två meter av ert starkaste rep, tack”. Sedan slänger han sig från slottsmuren. Med repet runt halsen.
Mattias Alkbergs (med band) nya skiva öppnar i en kort scen som visar hur makt och prestationskrav tynger. Det är frestande att tänka sig den som en biografi. Om att vara särling i offentligheten. Om att göra sitt bästa, men aldrig fullt uppskattas. För som musiker är Mattias Alkberg säregen. Han är för rufsig för pop och för intellektuell för att vara radiorock.
Att översätta tysk experimentrock till svenska, som i Raggare och Serotonin, är ett litterärt experiment. Och att bjuda in till sin egen begravning är en lek med metafiktion. Sådant gör författare. Inte rockmusiker.
Det betyder inte att Mattias Alkbergs begravning är rakt igenom svårtillgänglig. Singeln, Skända flaggan, är glad politisk pop om att skriva ”kuken på svenska flaggan”. Det är befriande och busigt. Något att sjunga med i på festivalcampingar och förfester. Men den sticker ut på en i övrigt ganska mörk skiva.
Black flags svartvita punkdänga, Police story, om snutsvin och övergrepp, får oväntat djup i en ekande akustisk version. Långt bort hörs en polisradio, lösryckta repliker och ljudet från en folksamling. Det är lätt att associera till kravallerna i Göteborg 2001. En cover ska föda låten på nytt. Och det lyckas Mattias Alkbergs Begravning med. Konflikten mellan förtryckta och förtryckare blir här mer känslomässig och komplex än i det rasande originalet.
Att Mattias Alkberg har sina rötter i punken märks mest i skivans kantiga estetik. Det ska skramla och brusa. Och de avsiktliga skavankerna blir bara tydligare jämte körsång, långa intron och solospel.
I Solljus/gravljus får Jonatan Lundbergs frijazzande piano samsas med gutturala vrål. Och i sista versen dras sången plötsligt genom en vocoder. Det är inte en av de låtar jag kommer att återvända till på skivan. Men det är en vågad utflykt som visar vilket generöst projekt det här är.