Innan George Romero gjorde sin banbrytande film Night of the living dead 1968 var zombien en medelst droger skapad slav, men visserligen hemska, nästan obegripligt hemska, kopplingar till verklighetens Haiti och voodookulturen. I film och litteratur var det en slags vampyr utan mål eller riktning som hasade omkring på kyrkogårdarna och hoade håglöst. Det var varken spännande eller tänkvärt. Sett ur ett populärkulturellt perspektiv var det först med Romero det hela gavs rent pandemiska och apokalyptiska proportioner. Det var då zombiens bett för första gången smittade och gjorde den bitne till en zombie. Som i sin tur bet någon annan och så vidare. Och det var först då blev det verkligen intressant och underhållande.
Det som kännetecknar zombien, jämfört med exempelvis vampyrer och varulvar, är att de är helt och hållet omedvetna. Att det inte finns några personligheter. Ingen Dracula, om man så vill. Zombien är intresserad av en enda sak, nämligen att äta och som omedveten förlängning av detta skapa nya zombies.
Det finns en mängd olika sätt att närma sig detta fenomen; de vanliga är (särskilt i Romeros fall, i synnerhet i uppföljaren till Night: Dawn of the Dead) att göra en specifik politisk poäng av det. Dawn of the dead utspelades i ett köpcentrum, där en grupp överlevare gömmer sig från horder av levande döda som flockas utanför köpcentret. Romero tycktes mena att Handlandet är en allmänmänsklig rest, en nedärvd, kanske till och med ursprunglig, artbestämd, impuls i dessa varelser. Och hela filmen (likadant med dess remake från 2004) kan därför ses som en slags dystopisk satir över konsumtionssamhället.
En annan politisk tolkning är förstås den om klassamhället. Om vampyren är adlig och sorgset medveten om sin odödlighet och sitt prekärt moraliska dilemma i att behöva livnära sig på levande människors blod för sin egen överlevnad (ganska precis som det manliga geniet, tänk Bergman, Norén etcetera) så finns det inga sådana betänkligheter hos zombien. Zombien symboliserar på så vis proletariatet, kanske till och med trasproletariatet. Inga slott behövs att gömma sig i om dagarna. Zombien är helt enkelt ett djur. En människa som regredierat till att bara vilja äta, utan känslor, utan tankar. Inte helt olikt grava missbrukare eller sverigedemokrater, om än dessa kan förväntas tänka längre än till nästa fix eller måltid.
Eller så är zombien helt enkelt en metafor för döden. Den oundvikliga, som vi inte vet något om, men som vi tänker på och försöker handskas med hela livet. Det går inte att undvika zombies, lika lite som det går att undgå döden (eller för den delen livet) själv.
Nuförtiden är zombien väl införlivad i vår kultur, nästan lika accepterad som vampyrer och spöken. Och i och med det är regelverk och tolkningar hela tiden i rörelse.
De som på senare år definierat den moderna zombien är framförallt Max Brooks och Robert Kirkman. Brooks har skrivit två böcker: The Zombie Survival Guide (2003) samt World War Z (2006). Som litteratur är dessa överlägsna allt annat i genren.
Men Kirkman är alltså författaren och skaparen av The Walking Dead, en tecknad serie som nu alltså finns översatt till svenska, två volymer än så länge). The Walking Dead har även blivit tv-serie, varav den första säsongen visats på svenska TV11, och den andra säsongen har nyligen haft amerikansk premiär.
Upplägget är på intet sätt unikt: en grupp överlevare färdas kors och tvärs över USA med hopp om att någon gång, någonstans, känna sig trygga. Denna postapokalyptiska kamp för överlevnad är dramatiserad flera gånger om. Det som är unikt är bara själva motståndet. Alltså zombies, de levande döda. En uppenbar förlaga och inspiration torde vara brittiska Survivors, en överlevnadssåpa som sändes mellan 1975-1977, och som även visades i Sverige under namnet De överlevande. Den gången utan levande döda. Även Survivors fick en remake häromåret och dess två säsonger visades i TV4.
Som ivrig påhejare av zombien som det optimala skräckverktyget är denna översättning och svenska publicering naturligtvis välkommen, inte tu tal om annat, men det är samtidigt svårt att inte ha invändningar. Inte mot utgåvorna i sig (båda volymerna har intressanta förord, skrivna av Kirkman själv och Fredrik Strage) och översättningen är så god den kan bli, även om man påminns lite extra om hur dåligt text i allmänhet fungerar som bärande i seriemediet. Dessutom är det för lite zombieaction och det är för lite existentiella frågeställningar, till förmån för bilåkning och samtal om mat, kärlek och bensin. Det är lite för grunt helt enkelt. Å ena sidan. Å andra: den här sortens evighetsdramatik tenderar att dra in läsaren/åskådaren alltmer ju längre tiden går och två volymer är ju ingenting i evigheten. Eller hur långt det nu är, resten av livet. Eller om det är döden.