Lim, droger och kaospunk
Det är svårt att tänka sig något mindre attraktivt än kaospunkare. Den sorten som sniffar lim, tar droger och spelar så fort och de förmår. Om de spelar alls.
Kaaos.
Foto:
Tillsammans med Chaos UK kan Disorder sägas vara det första riktiga kaospunkbandet. Båda banden kom från Bristol. Disorder släppte sin första EP 1981. Den hette Complete Disorder. De följde upp denna med Distortion to deafness och Perdition. På baksidan av omslaget till den sistnämnda är det en ful teckning på en ful punkare som dricker cider. På framsidan är det en avbruten gitarr och en döskalle. Det finns inget traditionellt inbjudande över någon av bilderna. Men de är representativa. Rundgång
Precis så låter skivan: något är trasigt, det tjuter av rundgång, det skriks och gormas. Ändå är det fruktansvärt bra. För det är ju något märkligt med musik, som inte går att säga om andra konst- och uttrycksformer. Nämligen att det inte går att urskilja kvalitet med hjälp av bestämda parametrar. Det handlar sällan om hur skicklig man är på att spela, eller vilket ljud man har på gitarren. För den som spelar musiken spelar det förstås roll, men som mottagare är det helt ointressant. Ingenstans är den subjektiva uppfattningen så allrådande som när det kommer till musik. Sedan kan man förstås gå igång extra mycket på den och den gitarristen eller det och det trumljudet. Men man kan lika gärna äcklas av det samma. Det jag tycker om tycker du inte. Det kan vara så, det är så till och med. Mer regel än undantag. Samvete
När det kommer till punk, framförallt den som kom fram efter att punken hade dött sin första död, efter 1978 ungefär, så kännetecknas den förutom sin aggressivitet av ett samvete som, om man har ett fungerande hjärta, inte kan motstå. Sedan att somliga skulle föredra att inte ha öron, det är en annan sak, alla kan inte tycka om allt. Disorder och Chaos UK må ha varit stora svin när det kommer till personlig hygien och inställning till droger, men deras texter var moraliska funderingar om hur man skulle lösa världsproblemen (med anarki, såklart) och om rädslan för kärnvapenkrig och hur dumt det var med djurförsök. Allt det där som de flesta punkband från den tiden sjöng om. Men musiken är något alldeles speciellt. Trots det jag skriver om hur det låter här ovanför är det alltså bra. Och originellt. Inte lika anti-musikaliskt som Crass, inte lika machoaggressivt som Discharge och aldrig lika inriktat på att bara ha en kul kväll med grabbarna, som de flesta Oi-banden. Snarare ville man ha en asjobbig kväll. Få lite stryk av dem som lyssnade på Oi, kräkas lite. Blev dåliga
Man kan liksom inte förstå att somliga faktiskt väljer att ha det så. Och att de dessutom fick efterföljare. Med den inställningen som man hade till livet kunde man förstås inte vara bra särskilt länge. Båda banden blev dåliga rätt fort, i princip samtidigt. Disorder innan första albumet och Chaos UK direkt efter sin debut-LP, 1983 var året. Som tur var, eller vad man ska säga, fanns det de som fiskade upp facklan ur pisspölarna och faktiskt utvecklade genren. Framförallt Kaaos och Riistetyt från Finland och Extreme Noise Terror samt Electro Hippies från England. Fortsatte
Disorder och Chaos UK tillhör annars några av de enstaka punkband från 80-talets första hälft som aldrig återförenats. I just deras fall är det inte så hedervärt som man kan tro, de lade nämligen aldrig av. De fortsatte åka världen runt i sina lim- och ciderdimmor och de enda som verkligen bryr sig är de 40- och 50-åringar som gjort exakt samma, sorgliga sak. Men musiken på de tidiga skivorna lever kvar, den är faktiskt odödlig. Kolla upp den.
Disorder- Complete Disorder (CD-samling med de tre första EP-skivorna) Chaos UK - The Best of Chaos UK (CD, precis vad det verkar vara) Extreme Noise Terror - A Holocaust In Your Head (deras första, från 1988) Kaaos - Ristiinnaulittu Kaaos (debutalbum, 1984)
Så jobbar vi med nyheter