Cold Specks, artistnamn för unga kanadensiskan Al Spx. Namnet är taget från en rad i James Joyces Ulysses och skivans titel skvallrar om en litterär ambition lite bortom den vanliga rocklyriken.
Antagligen måste man älska den här sortens manierade röster för att till fullo kunna ta in musik och text. Det är rökigt och beslöjat. Stråkar, akustiska gitarrer och dova herrkörer. Skivbolaget försöker sälja in det som Doom Soul vad det nu kan tänkas vara.
Men jag vet inte, Cold Specks rör sig i en tradition som inte är så hemskt ovanlig. Någonstans mittemellan Arcade Fire och Nick Cave. En singer/songwriter som gör fler låtar i moll bara.
Det är bra, men det kunde lika gärna vara en av alla oräkneliga Idol-deltagare med “alternativ" touch. Som om det automatiskt skulle innebära att det är sämre än något annat. Det är det förstås inte. Men det innebär inte att det är per definition märkvärdigt heller.
Jag litar nog bara inte på unga människor som låter som att de redan levt ett helt eller flera liv. Kanske lite drygt av mig, men dock min fulla rätt.