Den har samma format som en dvd-film, den korta lilla romanen av Hernan Rivera Letalier. Omslaget är blankt och lockar ögat på samma vis som en vacker filmaffisch. En liten flicka står och håller ut kjolen och i solfjädern som bildas av plisseringen står titeln i skrivstil: Filmberätterskan.
Berättelsen utspelar sig i en av Atacamaöknens gruvbyar. Salpetergruvan sysselsätter männen från måndag till söndag. Arbetarna bor i plåtskjul av korrugerad plåt. Tjänstemännen i lerhus och gringon som är chef i en villa. Runt omkring är bara vidsträckt hetta och platt öken. Ingen kyrka, ingen affär förutom gruvbolagets, men där finns en biograf.
Flickan som niger så fint på framsidan är yngsta barnet till en före detta gruvarbetare som skadades i ett ras i gruvan och nu är förlamad från midjan och neråt. Därför kan han inte längre ta sig till biografen. Han saknar pengar och kan inte gå, men för att kunna ta del av filmberättelserna utlyser han en tävling mellan sina fem barn. De får gå på bion för att sedan komma hem och återberätta filmen. Den äldste stammar, han kan inte göra något annat än den tyska kulsprutan rättvisa. En annan kommer inte ihåg vampyrfilmen eftersom han satt och höll om sin skräckslagna flickvän. Den yngste, som är väldigt tystlåten hade oturen att få gå och se Den gamle och havet som ju nästan helt saknar dialog. Det tog honom bara fem minuter att berätta allt. Son nummer två svor för mycket, även om han kunde härma både svischandet av kulor och vinandet av indianpilar. Dottern vinner. Överlägset. Hon kan inte bara gå hjulbent som en cowboy, smattra som kulregn, sukta kärleksfullt som Marilyn Monroe och få fadern att för sin inre syn se både Chicago och det antika Rom, hon kan dessutom sjunga.
Det dröjer inte länge så kan familjen utöka sina inkomster tack vare den lilla María Margarita. Det blir fullsatt i vardagsrummet varje gång. Till och med i fönstren hänger det några som inte får plats, alla säger att hon är bättre än filmerna.
Hernan Rivera Letalier växte själv upp på Atacamaplatån i ett gruvsamhälle. Han blev tidigt föräldralös och överlevde genom att sälja tidningar och höll värmen genom att gömma sig på biografer. Det var så han lärde sig berättelsernas betydelse för människan. När han låter den lilla Filmberätterskan fundera över sin förmåga att förtrolla sin publik får han det att verka så självklart: "...till skillnad från när filmen projicerades på vita duken var det fritt fram för dem att föreställa sig de världar jag berättade efter eget godtycke". Och just däri, i fantasins frihet, ligger storheten i bra berättelser. Filmberätterskan är en sådan berättelse, den kommer att fortsätta spela upp sig på min näthinna.