Flowers in the air gjorde originalet till Håkan Hellströms Saknade te havs. Den är med här, och heter såklart Lost at sea. Vilket på sätt och vis visar på skillnaden mellan Det manliga geniet och den Den begåvade mannen. Ja, eller männen, Flowers in the air är en duo. Det visar även på skillnaden på att ha eller inte ha ekonomiska resurser att förverkliga sig och sina drömmar, men det är en annan diskussion. Och inte vet jag väl något om Flowers in the airs ambitioner. Men Saknade te havs är en genial titel: den ställer sig över språkliga konventioner, har en tydlig västkustsk avsändare och den ende svensk som besitter den sortens artistiska gehör är Håkan Hellström. Så med endast en titel presenterar han sig, och alla vet vad som gäller. Inte sedan Povel Ramel har någon kunnat behandla och förnya svenska språket så. Att kunna göra det i en populärkulturell kontext utan minsta mått av humor eller ironi, har ingen gjort sedan Fröding.
Men det här handlar ju inte om Håkan. Eller?
Flowers in the air spelar ganska så ålderdomlig indie, det är pop med duriga riff och majackord. Det finns en miljard skivor som låter ungefär så här, både bättre och sämre. Men Johan Holmlund som sjunger är en stjärna med en helt egen lyskraft. Han var med i Easy, om någon minns. Debuten Magic Seed är en klassiker på alla sätt och uppföljaren Sun Years är en underskattad och bortglömd pärla. De turnerade med Charlatans och Jesus & Mary Chain, och Holmlund var minst lika självlysande som någonsin Tim Burgess eller bröderna Reid. Och det var dit jag ville komma. Att Flowers in the air kanske inte är genier, eller ens ikoner i egen rätt, men att det ändå är underbart och härligt att höra Holmlund sjunga poplåtar som Yellow days, Dust and guitars eller In the sunshine, och att det faktiskt är skönt, befriande rent av, att inte behöva tänka på Fröding eller något särskilt alls. Bara, liksom, lapa sig i solen.