LiknelsebokenSkriv en kärleksroman! uppmanar flickan efter begravningen författare Enquist, skriv en riktig kärleksroman där man inte kan krypa undan! Det är långt fram i livet och i boken och det är kvinnan där på furugolvet som begravts. Hon som förlöste författaren som ung en gång, och gav alternativet till religionen i kärleken, i kärleken som frälsning. Hon som såg till att han fick ett brev efter hennes död om begravningen, så att han kunde närvara.
Så där är det i P O Enquists roman Liknelseboken. Trådarna hämtas upp och fästs, omständligt och svårt ibland, men alltid omsorgsfullt. Ett existentiellt tråcklande, som en sentida norna är Enquist i färd med att fylla upp hålen och förnekelserna i sitt öde, sin livsväv. Uppgiften började med Ett annat liv, det var stordagsverket, sprituppgörelsen. Eller ska vi välja det mer bibliska "rannsakan", ordet som ger legitimitet från både tron och juridiken. Ett vittfamnande uttryck, längst bort i tiden rannsakade man tjuven, senare sanningen och hjärtat, gärna ända ner i botgörelsen.
Man ska ju vara ordentlig i livet, följa budorden, göra rätt för sig och betänka yttersta domen. Tänka den riktiga grovsorteringen, som ett järngaller ligger det över alla oss som fostrades med tron och syndastraffen. För P O betydligt tyngre, för senare generationer mer av en symbol, ett memento som välfärden gjorde allt lättare att glömma. Men ändå - man måste fästa trådarna, göra undan fordringarna, betala tillbaka känslolånen.
I Ett annat liv höll Enquist distansen i det längsta innan texten bröt genom de egna fördämningarna. Här är metoden en annan, mer besvärjande, avskalande och samtidigt svärmisk. Den fasta uppsättningen från Hjoggböle, denna märkliga representation som cirklar runt, runt sitt byte, som en spänd och väntande flock. Om och om igen; bortbytingen, korsräven, herrnhutarna och kattorna, Eriksson, modern med sina kristliga regelverk, men framför allt den tidigt bortgångne fadern och hans notesbok. Den uppenbarade skriften som kommer åter över årtiondenas frånvaro, fast den skulle vara uppbränd i vedspisen. Men med tio sidor utrivna, ett svart hål av ovissheter.
Ur detta tiosidiga vakuum växer världen. Det lämnar utrymme nog åt de förbjudna berättelserna och de omöjliga berättelserna. "Lösningen på den gåta som livet i tid och rum innebär ligger utanför tid och rum ...Inte hur världen är, är det mystiska. Utan att den är".
Så gör Enquist sin egen skapelse ur intet och ur allt, gör kärleken till frälsningslära och den rent fysiska manifestationen - där på det kvistfria furugolvet i Larssonsgården - är sådan erotik som inte skäms för sig, vilket erotik nästan alltid gör i skrift. Som skapelseakt är det Bibelns motsats, det är ofullständigt, men fullbordar sig allt eftersom.
Mot bokens slut förnekar författaren sin förmåga att skriva en kärleksroman, den han just bevisat. Utförd som en liknelse, en gåta runt en annan gåta.
Ingen bok jag tidigare läst av Enquist har varit så genomsyrad av kristet arv, i formulering och klang. Just som ett arv vars lösning kostar livet. Inte som blodigt offer, bara som ett tolkningsföreträde vars lösning tar livet och orden i livslång pant.