Lika och olika men båda blyga

Jag söker mig fram till Badhusparken i Piteå. Den känner väl alla till var den är kan man tro, men inte jag så det blir till att fråga. Sedan irrar jag mig fram.Jag har fått för mig att det är här Piteå bygger sin skulpturpark. Fel, det är i hamnen! Den norra för att vara exakt.Det är Toivo Lundmarks stora träskulptur Nätstickan som leder mig på rätt spår. När jag kommer in i parkområdet får jag en oväntad upplevelse; det känns som att befinna sig på en kyrkogård. De små rum som byggts upp med häckar, och de stora gräsytorna får mig att tänka på gravplatser - rum för minnen och sorg. Det känns dessutom som om verken hukar därinne. Många är låga och markbundna.Nätstickan, och inte heller det senaste verket Bottenvikens änglar av Ola Taube, har det problemet. Båda står på podier, och har en fri men utmärkt yta kring sig. Det de säger är inte särskilt uppseendeväckande, men liksom något att tänka på. Lars Lennart Stenbergs Notdragaren, på sin plats vid kajen, samspelar i sin tur nästan väl bra med omgivningen. Ett verk som inte oroar någon, konst som dekoration i ett offentligt vardagsrum. Fylls på varje år
Någon dag senare besöker jag Skulpturparken på Kronan i Luleå; det är nästan som att det pågår en Luleå versus Piteå i skulpturpark. Och likheterna finns: de ligger lite avsides från de små städernas centrum i miljöer där också andra verksamheter finns och båda bygger långsamt, något verk åt gången.I Piteå fylls parken numera på varje år, i år är anslaget till en skulptur 80.000 kronor. I Luleå utökas beståndet istället vartannat år - om det blir Konstbiennal och internationella skulptursymposier av vill säga. Verken härstammar från de gångna årens sex symposier och tre biennaler. Det där med pengar och arbetsinsats från KILen, Konstnärsgruppen i Luleå som arrangerar, är en fråga som omprövas varje gång. I dag finns det 16 skulpturer i Piteås park mellan Norrmalm och hamnen, på Kronan i Luleå är antalet verk 25. Lätta att hitta
Men medan jag i Piteå bara hittar 13 av de 16 skulpturerna går det finemang att hitta alla i Luleå. Till min hjälp har jag broschyren som med hjälp av finansiering från Tekniska kontoret tagits fram av Ricky Sandberg. Förutom information om verken i bild och text, finns där en karta utritad. Konstorienteringen är rätt rolig att gå. Jag börjar dessutom i det nya bostadsområdet bredvid och genar lite genom skogen. Promenaden luktar sommar och barr, blåbären är snart mogna. På gott humör närmar jag mig Anja Persons Vill vara skog. Det är en röd spiraltrappa mitt i skogen. Det här är ett verk som fungerar bra i det rum som tagits i anspråk. Associationerna är många, ansatsen lekfull. Andra verk är mer obehagliga. Bakom Idrottens hus dyker krypskyttar i corténstål upp ur riset. Det är colombianska Carolina Mayorgas verk Bakhåll. På andra sidan den lilla stigen finns det jag upplever som ett bevakningstorn men som heter Hus uppe i luften, och längre fram ligger Lena Stenbergs Nivå O som en Viggen eller en stor rocka beredd att anfalla. Större mångfald på Kronan
Det här är i stället en av de stora skillnaderna mellan de två skulpturparkerna. Medan man i Piteå koncentrerar sig på den vattenmiljö som inramar parken, har Kronans verk en större mångfald. Den andra är att medan Piteå satsat svenskt och främst på konstnärer från länet, just nu ligger uppdraget hos Sture Berglund från Piteå, har man i Luleå blandat internationella konstnärer med svenska där de senare är i minoritet. Båda har sina fördelar. Att utforska havstemat har många möjligheter, något som faktiskt utmanar konstnärerna emellan. Den påtagliga Notdragaren får konkurrens av ett mer fantasiväckande verk som Erling Johanssons Det spelande barnet från havet frigör sig från marken och reser sig mot himlen. Mötet mellan de internationella konstnärerna som bjudits in till klotets ljusa sida, och grönskande rum, ger i sin tur konst som annars inte skulle ha kommit till stånd och lämnat spår på Kronan för oss att följa. Bara förnamnen näms
Gemensamt har skulpturparkerna dock den valhänta presentationen. Varken Luleå kommun eller Piteå kommun tycks vilja lyfta fram konsten på ett kraftfullt sätt. Eller se sina konstparker som ett besöksmål, väl annonserat och omskött. Både i Piteå och Luleå är parkerna svåra att hitta för en förstagångsbesökare. Piteå kommun upplyser i varierande grad om verken på skyltar placerade direkt i miljön. Märkligast blir det nästan när bara förnamnen nämns på konstnärerna. Och hur man ska få tag på foldern Skulpturpark Kronan, är en gåta. På Luleå turistbyrå, numera inrymd i Kulturens hus, finns den inte. Däremot om hörnet, i Konsthallen. I sommar har Piteå dock arrangerat konstvandringar för första gången. Ett bra initiativ, som måste hållas levande även om det de första åren bara kommer enstaka besökare. Mindre lyckat är det på Kronan där både kaféet och restaurangen har stängt hela juli. Har man glömt matsäck, termos eller vattenflaska är det bara törsta efter sin konstorientering. I augusti och lagom till det stundande arrangemanget Konst i det gröna går det dock att ta en fika igen.Men blygsamheten gäller faktiskt också till en del konstnärerna själva. Verk som befinner sig i markplanet, eller växer upp ur jorden behöver någon slags volym för att inte gå under i naturen. Våga vilja vara stor, tänker jag och njuter av Laurent Reynes Herkulennerrna på Kronan. Båda skulpturparkerna är på så sätt en utmärkt illustration till behovet av att utveckla den offentliga konsten i Norrbotten. Våra offentliga rum är blyga, oklädda och ständigt hotade av naturen. Hellre ett ogräsklätt hörn än ett av människa formulerat påstående i färg, stål, eller betong. Ge mig därför ett kompetent, modigt och inspirerat konstråd med ansvar för den offentliga fasta konsten - NU.

Lika och olika men båda blyga

KONSTPROMENAD 1