Lika filmiskt och finansiellt dynamiskt

Wall Street - Money Never Sleeps1980- och 1990-talets börsklippare (och högavlönade advokater!) modellerade till stor del sina yttre på en fiktiv person: den höggradigt dynamiske skurk-klipparen och bedragaren Gordon Gekko, förekommande i Oliver Stones film Wall Street från 1987, med iskall virtuositet framställd av Michael Douglas; (han belönades med en huvudrolls-Oscar för besväret) skrudad i tvärrandig vit skjorta, övergångsställesbreda hängslen samt håret bakåtstruket i en dramatisk backslick. Stones avsikt lär ha varit att Gekko skulle vara ett avskräckande exempel. I stället fungerade det tvärtom: han blev idol för alldeles för många och hans mantra "girighet är bra" anammades också hungrigt av de börsmäklande mängderna. Nu har en uppföljare seglat fram, 23 år efteråt, och (märkligt nog) är den i stort sett lika dynamisk och bra som sin föregångare. Faktiskt! Michael Douglas repriserar rollen som Gekko och det handlar om en obruten och fortfarande intakt karisma, som nästan går ut genom bioduken. En mycket positiv överraskning. I filmens upptakt checkar Gekko ut från ett mångårigt fängelsestraff för bedrägeri och insideraffärer. Han har skrivit en bok om sina erfarenheter och är redo att dela med sig av dem - i TV, som föredragshållare och, kanske, också inne i den nervöst pulserande finansvärld som han förut var en av de tunga kungarna av. Den aktuella finans- och bankkrisen, inkluderande en börskrasch, drabbar hans gamla vänner och kolleger. Han försöker varna dem, men ingen tror på honom. Då är det bara att avvakta för Gordon Gekko. Han träffar den unge investeringsbankiren Jake (Shia LeBeouf - mycket bra) och när han får reda på att denne är förälskad i den dotter (Carey Mulligan är excellent i rollen) som för länge sedan brutit kontakten med honom, erbjuder han sig att hjälpa honom i en viss finansiell hämndmission om - Jake kan tänka sig att förmedla en ny kontakt mellan Gekko och hans dotter. Bäddat därmed för gott om väl skildrad dynamik, dramatik och nerverna fladdrande utanpå de oklanderliga tvärrandiga skjortorna. Oliver Stone berättar lika initierat hetsigt som tidigare, i bakgrunden spelas det nya bra sånger av David Byrne (ex-Talking Heads), fotot av Rodrigo Pieta är oantastligt och birollerna som görs av Josh Brolin, Frank Langella, den drygt 90-årige Eli Wallach, Susan Sarandon samt Austin Pendleton (knappast synlig alls sedan en lång rad med komedier på 1970-talet) är alla lika extremt väl byggda och omutligt konstruerade. En film ihopslagen utan några alltför störande kompromisser eller förutsägbarheter och försedd med en hela tiden lika oroväckande hög bultande dramapuls. Inte illa. Och så är det ju riktigt tacksamt, för en gångs skull, med en fullvuxen film befriad från alla infantila barnsligheter på biorepertoaren. Eller hur?

Lika filmiskt och finansiellt dynamiskt - fortfarande