Liedman skriver höstens intressantaste fackbok

Vad döljer sig under ytan? Frågan gäller de flesta fenomen, från politiska utspel till leksaksförpackningen, vad är innehållet? Psykologi, estetik, politik, filosofi, överallt kan man ställa frågan om yta och innehåll, eller form och materia.
Sven-Eric Liedman har nu skrivit höstens intressantaste fackbok om detta stora ämne, Stenarna i själen. Form och materia från antiken till idag. Börjar runt Aristoteles och sträcker sig ända in i mikrobiologi, popkonst och design. Allt med bredd, fantasi och inte så lite djupsinne. Men det är lättläst och kräver inte specialkunskaper, den gamle professorn är en lysande pedagog.
Aristoteles är handfast, brukar ordet hyle som betyder trä eller virke. Av det tillverkar snickaren något, men kan också avstå, allt ligger gömt i formen och behöver inte uppenbaras. En tanke som löper genom västerlandets idéhistoria ställer formen mot innehållet, samhällskritiskt kan det sägas som att någonting döljs under demokratins fasad, en annan makt, en egentligare makt. Formen som lögn. Då blir det väldigt dialektiskt, motsatsfyllt.
Liedman är lika handfast som Aristoteles, tar begreppen rakt ur sinnevärlden, behandlar dem inte som teoretiska väsen. Och så färdas han genom tänkandets och upptäckternas värld, men håller hela tiden ett öga på Aristoteles, ett annat på Hegel och Marx. Överallt dyker form och materia upp, ett radarpar som står för de avgörande uppspelen i filosofins historia.
Sovjetsystemets kollaps frigjorde det dialektiska sprängstoffet i marxismen. Den blev inte bara utskämd som ideologi, den blev möjlig att bruka som tankeinstrument. Det där om motsatsernas enhet och kamp, hur företeelser övergår i någonting annat, ibland till sin motsats. En idé som gör att man inte förvånas över föränderligheten, man strävar närmast att bli en del av den. Där är Liedman mycket bra, återupprättar Marx och den spännande tanken på bas och överbyggnad, alltså ekonomi och politik. Stenåldersvarianten av den tanken formade Sovjet, då gick kraften bara i en riktning och allt sades lösa sig med etablering av den tunga industrin. Så korkad var aldrig Marx, han såg historiens oberäkneliga böljeslag mellan det materiella och dess form, mellan produktionssätt och deras olika styrelse- och kulturformer.
Men är verkligen postmodernisterna så enkla (som Liedman säger) att de ser allt som yta, stadd i gäckande föränderlighet? Skulle de ens kunna uttala sin teori om allt vore bild, sken, yta? Relativismen i all analys kan bara förstås rätt om man betraktar den inom ett givet system, inte som en generell lag. Ytans frihet är ju, som Liedman skriver, en sopplik frihet. Allt måste förstås inom sitt eget spänningsfält.
Stenarna i själen. Är vi styrda av dem eller styr vi? Vilka gränser sätter materien för våra former? Stora och vackra frågor som Liedman behandlar med lust och lätt vetande. Det är lättläst, men inte enkelt, för då skulle man kunna sluta tänka. Det kan man inte, de gamla frågorna lever.