När jag står framför Badhusscenen och väntar på Raj-Raj Band hör jag ett muttrande buller bakom mig: "Nä, nu får dom börja". Klockan är 20.37, alltså bandet är sju minuter sena. Detta förhållningssätt känns typiskt den åldersgrupp som står omkring mig denna torsdagkväll. Kanske har den ungdomliga orken och energin runnit mellan fingrarna efter femtio, sextio år av livet. Kvinnan som presenterar Raj-Raj Band ställer frågan: "Hur många i publiken har rötter i Tornedalen?" Jag är en av få som inte räcker upp handen. Det är nästan så att jag skäms. Jag har inga rötter i Tornedalen, men jag har en nära vän som skulle räckt upp handen om hon stod bredvid, det kanske är värt något? Raj-Raj Band kommer in som ett världsvant rockband, gör svingande rörelser mot gitarrens strängar och slänger med håret. Förväntningarna är höga. Dock öppnar de till min besvikelse kvällens spelning med en valsliknande visa. Ljudet är under all kritik och publiken är sval. Sen börjar allvaret. Raj-Raj Band kallar sin musik tornedals-etno folkpunk och jag har ingen aning om det stämmer men det många fötter som stampar takt till trummornas distinkta ljud.
Hans Notsten pratar mellan låtarna om Pajala och Tornedalen och de som vet skrattar igenkännande. Det är en "vi mot dom"-mentalitet som jag själv kan känna igen mig i när Euskefeurat spelar "det är hit man kommer när man kommer hem". De som inte har levt sitt liv där kommer aldrig att förstå. Det är något som bara finns på den plats som dessa områdesrelaterade band skriver om. Tornedalen har Raj-Raj Band och Piteå har Euskefeurat.
Det är lätt att dra paralleller mellan dessa två band men det kanske också är där olikheterna tar vid. Euskefeurat sträcker upp en knuten näve och slungar ut samhällskritik medan Raj-Raj Band har en mer skojfrisk jargong. Det är lite stolligt. Det är hattar som flyger, det svingas armkrok, det skämtas om att kvinnorna borde stå vid spisen och behaga som förr i tiden och jag förstår inte om det är ironi, men man kan ju alltid hoppas. Det är tyvärr svårt för mig att greppa det eventuella allvaret eftersom största delen låtar är framförda med språket meänkieli. Jag förstår det inte. Men jag ser publiken som bestämt klappar i takt, som älskar det och jag vet att det inte spelar nån roll om jag förstår. Jag ska inte förstå. I denna situation älskar jag att inte förstå. Jag älskar att det här är en sammanhållning som jag inte kan ta del av för jag har inte vuxit upp i Tornedalen. Raj-Raj Band lever upp till sitt namn och levererar för de berörda.