Lessings bokslut

Nu är det som om hon, när hon hunnit bli 88 år, vill ge oss läsare ett bokslut, i första hand över Alfred Tayler och Emily McVeagh, men genom dem även sig själv. Hon börjar med en kortroman, en fiktiv berättelse om hur livet för föräldrarna kunde ha blivit, om det inte varit för första världskriget. Som alltid är anslaget säreget. Första scenen är en cricketmatch 1902, där låter hon några idisslande kor titta på medan de tuggar, "likt skvallertanter". Och trots att hon skriver om det som inte hände lyckas hon redan i första delen berätta vad som hände dem under kriget som skulle utplåna alla krig. För det är det stora traumat i deras liv, han blev av med sitt ena ben, och levde ständigt med sina minnen från skyttegravarna i Flandern. Hon arbetade som sjuksköterska i London och tog hand om alla skadade som kom hem, och träffade honom, som inte kunde ge henne ett lyxigt liv. Men fast Doris Lessing skriver att hon velat skapa dem var sitt lyckligt liv i stället för det miserabla de fick, kan jag inte låta bli att tycka att det liv hon ger mamman fortfarande är färgat av en dotters avoghet. Pappan bara älskar hon, men mamman har hon fortfarande inte försonats med. De spänningarna är förstås ännu tydligare i bokens andra del, där Lessing ingående berättar hur verkligheten blev i Sydrodesia, för föräldrarna, men därmed också för henne och hennes bror. De blir aldrig förmögna, de kommer aldrig "loss-från-farmen" som de hoppas, och fasorna från kriget lämnar dem aldrig. Lessing konstaterar att ett barn inte bara ärver gener och sinnelag, utan också minnen och mardrömmar. Hon har själv levt hela sitt liv med fasansfulla berättelser om bomber och utplånade kamrater, fast hon föddes 1919. Nu berättar hon med hjälp av små detaljer, minnen från barndomshemmet och utan svårighet blandar hon dem med världspolitiken som var och är dagens situation. Hon beskriver till exempel ingående vad de engelska kolonisatörerna åt och därifrån tar hon sig med lätthet över till dagens globala värld, det är fascinerande. Jag förundras över att hon vågar blanda så friskt och ändå lyckas hålla tråden. Och jag kan inte annat än beundra skärpan i formuleringarna, som när hon vill förmedla krigsårens hopplöshet säger att i dag vet vi att kriget varade mellan 1939 och 1945 och att det faktiskt tog slut, men att då, medan det pågick, då kunde ingen veta det. Det sorgliga är att jag tror att förlaget pressat Lessing till att skynda sig. Det känns som om hon inte riktigt hunnit med, och även den svenska översättningen haltar ibland på ett sätt som känns lite förhastat. Det är ändå en av litteraturens giganter som skrivit, hon hade förtjänat en bättre redaktör.

Lessings bokslut

I vad hon sagt är sin sista roman berättar Doris Lessing återigen om sina föräldrar. Hon har skrivit om dem förr, kanske framförallt om mamman som hon hade ett komplicerat förhållande till.