Efter två kritikerrosade böcker, Ett öga rött och Montecore, satte sig författaren Jonas Hassen Khemiri ner och skrev pjäsen Invasion. Regissören den gången blev Farnaz Arbabi och resultatet blev helt enkelt lysande.
I höstas gick Hassen Khemiris andra pjäs, om man bortser från dramatiseringen av hans Ett öga rött på Angeredsteatern i Göteborg, upp på inte mindre än två svenska teatrar nästan samtidigt – först på Regionteatern Blekinge Kronoberg, därefter på Stockholms stadsteaters scen i Skärholmen.
När Riksteatern nu skickar ut den på turné skyltar de med att det är originaluppsättningen, det vill säga den som gjordes först. Regissör är Sara Giese och i rollerna ses två tidigare elever på Teaterhögskolan i Luleå, Sarah Broberg och Gloria Tapia, dramatikerns bror Hamadi Khemiri, samt David Lenneman och Jakob Stefansson.
Dramaläraren Rolf (Jakob Stefansson) försöker övertala sina elever att sätta upp Strindbergs Ett drömspel.
Den något stökiga klassen vägrar och kräver att få gestalta sina egna liv i stället.
Som vanligt när det gäller Jonas Hassen Khemiri befinner vi oss på osäker mark. Vad är ”verklighet” och vad är ”fiktion”? Finns det överhuvudtaget någon sanning?
Idris, Olivia, Blanca och Sanoj (Jonas baklänges) och deras lärare Rolf befinner sig ständigt i glidningar mellan teater och klassrum, byter roller, rör till det så att de inte ens själva till slut vet var de befinner sig.
Och över alltihop lyser deras drömmar, färgstarka och magiska. De som handlar om upprättelse, kärlek och rätten till värdiga liv. Ännu mer faktiskt – om att ta sig rätten att drömma sig till stora ting.
Med lust leker sig dramatikern fram, genar genom Strindbergs litterära värld och visar med tydlighet att referenserna inte är vad de en gång varit. Så kan Indras dotters ve, ve, ve i det gamla drömspelet bli www och hennes värld befolkas av nutidssagans alla välkända figurer. Det är skickligt och uppfriskande. Pekar bakåt och framåt på samma gång.
På samma sätt leker ensemblen, spelar med och mot och lyckas verkligen gestalta de tjuriga, de fåfänga, de arga, de fantasilösa, de pretentiösa. För att inte tala om de stumma – inte klokt egentligen hur intressant det kan bli med en stum roll mitt i kacklet, snacka om att ta plats. Hamadi Khemiri gör sin Sanoj till dramats mittpunkt, vilket han också kanske visar sig vara. Han som plötsligt kommer med alla orden, de som gör skillnad.
Eller inte. I Jonas Hassen Khemiris värld är det inte så lätt att veta.