Naturligtvis handlar en del av filmhistoriens allra mest berömda - och oförglömliga - filmer om en - journalist.
Citizen Kane (den hette En sensation vid sin svenska biopremiär 1941) gjordes i en energisk och kreativ eruption av en ung (endast 25 år!) Orson Welles, med raffinerat mästerlig hjälp av den fenomenale fotografen Gregg Toland, kompositören Bernard Herrmann (som senare minnesvärt musiksatte flera Hitchcock-klassiker som Psycho och Studie i brott) samt även av det Oscarsbelönade manuset (av Welles själv och den genialiske Herman J.Mankiewicz).
Citizen Kane brukar ständigt förekomma bland toppnumren i olika Bästa filmerna någonsin-listor och den är fortfarande ett rent uppseendeväckande stycke film. Tolands suggestiva svartvita foto innehåller djup och perspektiv som
definitivt imponerar (det här var ingenting som alls praktiserades på den tid som det hela begav sig utan det var en av Citizen Kanes många pionjärinsatser) och Herrmanns magnifikt sofistikerade och stråksvepande toner skapar också en oerhört speciell stämning.
Och så då rollistan med de många säreget fascinerande porträtten, varav dock Orson Welles själv som den megalomaniske tidnings-magnaten Charles Foster Kane befinner sig i främsta fokus.
Det är dennes uppgång och fall som filmen handlar om. Yrkesmässiga triumfer och personliga nederlag. Ett grymt och infernaliskt porträtt av en maktfullkomlig, men i grunden väldigt ensam man. Welles spelar honom från en mycket ung till en mycket gammal man, när han dör med det till synes obegripliga sista ordet "Rosebud" rullande ut ur munnen.
Detta "Rosebud" är också något centralt i filmen, som är ett lindrigt maskerat porträtt av den dåtida tidningskungen William Randolph Hearst (farfar till den på 1970-talet först kidnappade och senare som terrorist dömda Patty Hearst), som gjorde allt i sin makt för att stoppa, skada och smutskasta både Citizen Kane och Welles själv.
Hearst lyckades dock inte och Citizen Kane (som förblev det bästa som Welles någonsin gjorde) kunde därmed inta sin plats som en av de riktigt stora filmerna, i hela filmhistorien. En av de där filmerna som det tillhör allmänbildningen att ha sett; minst en eller tio gånger, så där.
EN ANNAN REGISSÖR som inte var så väldigt bekant med hur man gjorde dåliga filmer var tysk-amerikanen Billy Wilder, regilegenden bakom cinematiska milstolpar som Sunset Boulevard, I hetaste laget, Storsvindlarna, Ett, två, tre och Ungkarlslyan (för att begränsa cv:et onödigt hårt).
En av hans mindre kända filmer kom 1951 och hette vid den svenska premiären samma år Sensationen för dagen. Dvd-utgåvan har behållit originaltiteln - Ace In The Hole.
Även här handlar det om en relativt osympatisk journalist, spelad av den vid den här tiden extremt oövervinnerlige Kirk Douglas (far till Michael och fortfarande, vid 93 år, tillräckligt livsfarlig för damerna; vilket nogsamt registrerades vid senaste Oscars-galan), som i jakten på ett säljande scoop ramlar över nyheten om en man som befinner sig instängd i en bergsruin. Utan möjligheter att komma ut.
Journalisten utnyttjar den tragiska situationen helt för sin egen del. Samtidigt växer det fram en hysteriskt betonad karneval kring berget, där kommersialismen flödar hänsynslöst. Ace In The Hole, som är en bitsk och skrämmande välspelad film, känns trots sina 60 uppnådda år som synnerligen fräsch och aktuell.
Den av Wilder skildrade stenhårda cynismen har ju inte direkt blivit mindre med åren. Om man säger så.
DEN TREDJE FILMEN, även den i gloriöst svartvitt, är Med kallt blod, från 1967, i hårdtuggat kompromisslös regi av det stubb-friserade esset Richard Brooks. En numera lite bortglömd regissör, som verkligen förtjänar en renässans.
Filmen bygger på en av den så kallade Nya journalistikens ikoniska texter; den i först tidskriften The New Yorker och sedan som prisbelönad bok publicerade Med kallt blod, av Truman Capote.
Den handlar om ett inledningsvis rätt obemärkt mord 1959, på en hel familj i Kansas i den amerikanska mellanvästern, som Capote uppmärksammade av en slump och därefter bestämde sig för att expandera till en längre artikel och sedan även till en tjock bok.
Han skrev boken som en blandning av fakta och fiktion (det är det som är New journalism) och vände på varje sten som fanns att vända på i fallet, samt hann av bara farten bli som en invånare i den lilla staden Holcomb också.
Capote, som var homosexuell, kom att intressera sig speciellt för de bägge mördarna Perry Smith (som även han var homosexuell) och Dick Hickock. Han blev till och med lite förälskad i Smith och var med när de bägge avrättades via hängning, samt kritiserades hårt för att ha fördröjt bokens publicering för att få med dödsscenen.
Filmen är ett dovt och asketiskt mästerverk, med glåmigt och halvdokumentärt foto av den ödsligt blåsiga Mellanvästern av Conrad Hall och spastiskt ryckig musik av Quincy Jones.
Huvudrollerna, som Smith och Hickock, spelas med nervös intensitet av Robert Blake och Scott Wilson. Efter en medioker karriär dömdes Blake för några år sedan till livstids fängelse för mord på sin mycket yngre flickvän.
Och Truman Capote dog dryga decenniet efter Med kallt blod, utbränd av sprit och droger och utstött av de aristokratiska vänner vars vänskap han så ivrigt eftertraktade - sedan han avslöjat deras hemligheter i några artiklar.
Med kallt blod är en fullständigt absorberande film. Allmänbildningsvarning även där.
DETTA KVARLÄMNAR DÅ den kulturgärning som filmbolaget Studio S absolut har gjort sig skyldigt till när de, i boxen Studio S & videovåldet på sammanlagt åtta dvd-skivor, har samlat inte bara sex (mestadels rätt usla) så kallade videovåldsklassiker utan även hela TV-programmet Studio S, från 2 december 1980, (filmbolaget döpte sig till det som en hommage till det odödliga programmet) där journalisten Göran Elwin utlöste töntig moralpanik genom att instruktivt visa hur man laddar och använder en videobandspelare och utbildningsministern Jan Erik Wikström närmast talade i tungor, i religiösa anfäktelser och ansträngningar om hur det fria ordet lämpligen skulle stoppas.
Efter programmet skulle varenda unge obönhörligen ha tag i filmer som den famösa (och inte alls så väldigt blodiga) Motorsågsmassakern, i regi av Tobe Hooper, Verktygsmördaren, The Boogeyman, kannibalfilmen Eaten Alive (även den i regi av den energiske Hooper) samt ytterligare några också.
Inte precis några filmer som man inte kan fortsätta att leva utan att ha tillgodogjort sig. Men onekligen intressanta. Som tidsdokument. Fylligt och berömvärt bonus-material också, som 25 trailers till de filmer som faktiskt fälldes i svenska domstolar, i samband med de polisiära razzior som Studio S-programmet utlöste.
Those were, onekligen, the days.