Le Clézio spanar efter den tid som flytt
Sina viktigaste år levde han i Nigeria. Med sin starkaste hemvist i det franska språket har Le Clézio under hela sitt författarliv utforskat sina egna erfarenheter såväl som sin familjs. Men kanske har han aldrig lyckats så väl som i Allt är vind.
FÖRFATTARE. "Nu skriver jag på en bok om min mor, och om tiden före kriget. Hon berättade hur hon upplevde krigets ankomst som en feber, en smitta, som ingen kunde undvika. Jag försöker förstå varför det blev så", säger Le Clézio.
Foto: Jessica Gow/Scanpix
Snart 68 år fyllda går han inte med på att han skriver enklare numera, däremot klarare. Även om han visst kan beskrivas som mer öppet självbiografisk (och mindre grafiskt experimentell) tycker han själv att han laborerat med i stort sett samma erfarenheter ända sedan den uppmärkammade debuten på 1960-talet, Rapport om Adam, om en kringdrivande ung man. "På sätt och vis är jag helt oförmögen att hitta på, jag tycker det är väldigt svårt". Och just kriget i Algeriet är en av de yttre omständigheter som drabbat honom hårdast. - Vid den tidpunkten hade jag både brittiskt och franskt medborgarskap. Jag stod inför hotet att behöva åka till Malaysia för det sista brittiska koloniala kriget eller tvingas delta i kriget i Algeriet. - Lyckligtvis blev det inget av Malaysia, men fortfarande fanns hotet av att behöva åka till Algeriet. Det ändrade mitt liv, under de här åren tänkte jag allvarligt på att åka till Sverige som vägrade utvisa de som flydde från de koloniala krigen. Två eller tre av mina kamrater åkte hit. En gifte sig med en svenska och fick barn. Nomad i lädersandaler
Le Clézio ler stillsamt. Han är enkelt klädd, med rejäla lädersandaler på fötterna. På samma gång nomad och född i Frankrike "av misstag", känner han sig "väldigt fransk" tack vare sin utbildning. I Allt om vind skriver han bland annat om sin tid i Mexiko dit han reste i stället för att fly till Sverige, om möten med fattiga indianer och studentmassakern 1968. I grunden är det en roman om minnet, om den tid som flytt. Le Clézio låter sitt alter ego, Jean, växa upp i en rasistisk och på många sätt våldsam omgivning i vad som liknar författarens ungdomstid i Nice. En meningsskapande tröst blir huvudpersonens blinda och bittra faster Catherine och hennes minnen från familjens förlorade paradis, gården Rozalis på Mauritius dit deras gemensamma anfader utvandrade i slutet av 1700-talet. Berättelsen om den unge Jean flätas samman med den om anfadern, även han med verklig förebild, vars dagbok och brev från tiden runt den franska revolutionen Le Clézio fick läsa tidigt. - Dagboken och breven fanns i en låda hos min far. Jag hade tillgång till de här papperen och på sätt och vis indentifierade jag mig med den här mannen som åkte till Mauritius med sin fru och deras lilla dotter för att överleva, som var så vågad. Väntade länge med fadern
Le Clézios far flyttade tillbaka till Frankrike som barn. Men när Mauritius blev självständigt 1968 fick såväl fadern som Le Clézio sina pass utbytta från franska till mauritiska. Även om han hela tiden utforskat det självupplevda väntade Le Clézio länge med att skildra sin far. Afrikanen heter en tunn biografi som kom på svenska för att par år sedan och som handlar om fadern, läkaren i Nigeria som arbetade för en kolonialmakt han avskydde. När Le Clézio, efter andra världskriget, som åttaåring fick resa med bror och mor till Afrika för att äntligen återförenas med en på många sätt bruten man, var det också en danande resa för en blivande författare. - Jag tror det är den enda riktiga resa jag gjort. Som barn var det en unik erfarenhet. I synnerhet för mig som kom från ett Frankrike präglat av restriktioner och instängdhet. Jag kom till en plats där allt var öppet och fritt. Jag kände lukten av jorden och styrkan i regnet. Allt på samma gång väldigt överdrivet och väldigt sant. Så var det fortfarande när jag var där för tre år sedan. För mig är Afrika den rikaste plats jag känner, Europa och i synnerhet Nice var fattigt.
Så jobbar vi med nyheter