Ok, vi börjar med det positiva: ingen far direkt illa av att lyssna på This Modern Glitch. Visst, det kan argumenteras att man slösar bort en halvtimme av sitt liv, men kom igen; vad skulle du ha gjort annars? Gått ut med hunden? Deklarerat? Det kan man ju göra med musik i öronen. Dessutom tror jag att The Wombats skulle förhöja deklarationsupplevelsen en aning, för är det någon positiv kvalité som kan tillskrivas Liverpooltrions andra album så är det "lättlyssnat". Lättlyssnat, lättsmält och dansant. Jag kan mycket väl se det tilltalande i att, med förstasingeln Tokyo (Vampires & Wolves) i hörlurar, snurra rytmiskt på kontorsstolen och bara känna skattefrågornas tyngd lätta lite.
The Wombats slog igenom för fyra år sedan, med hitsingeln Let’s Dance to Joy Division. Låten var lite jobbig, men deras punkigt studsiga och lagom ironiska hipsterindie fungerade ändå, på något vis. Nu har de alltså återvänt till studion och den här gången valt att lämna funkgitarrerna hemma, till fördel för radiovänliga syntslingor och dunkande baspulser. Det fungerar inte alls. Oftast blir det förutsägbart och enformigt,
ibland svulstigt eller epigoniskt. Låtar som Anti-D och Jump into the Fog, med sina medryckande men ack så förglömliga melodier, påminner mest om, typ, Snow Patrol. Eller Beyoncé. Och absolut inte på ett bra sätt.
Det är svårt att sitta still till större delen av den This Modern Glitch och jag skulle definitivt dansa om låten Techno Fan spelades på Kafelino. Hade jag däremot suttit i bilen och densamma spelades i P3, då hade jag förmodligen stängt av radion.