Lättsamt om kvinnan som tog tåget till Boden

Kristin Berg från Linköping är mitt i livet, delägare i en reklambyrå, har man och tre barn. Hon är vilsen i tillvaron. Hon behöver en utflykt, ett avbrott för att tänka på sig själv, fundera ut var hon står och om det finns några bra svar på de stora frågorna om kärlek och meningen med livet. Fredagseftermiddagarna på reklambyrån handlar om att tävla om att hitta den sämsta annonsen, i svårt behov av en bättre copywriter. Med hjälp av Alfapet lyckas Kristin hitta en kommun i norra Sverige och på kommunens hemsida hittar hon en plottrig annons för en nybyggd multiarena som lovar besökaren "glädje, lycka, lättnad, förtvivlan, extas och många andra känslolägen på Sveriges mest exotiska arena." Det är avstampet för radioprofilen Lena Callnes debutroman, Destination: Känslornas arena. Staden i norra Sverige ska senare visa sig vara mer än misstänkt likt Boden. I denna okända stad i norr får Kristin Berg för sig att tillbringa en impulsiv weekend i en halvtidspaus från familj, jobb och barn. Sagt och gjort och sedan händer det saker i ett ganska rasande tempo. Och så är det förstås; man behöver inte åka till Paris eller Venedig för att hitta sig själv. Det kan räcka med att ta tåget till Boden. Där träffar Kristin först Lilian, en sanslöst klok och livserfaren servitris på ett av stadens konditorier, därefter den eremitliknande bonden Bengt, en stillsam man som lever enligt devisen att inte fästa sig vid något man kan förlora. Och på Bodens stadshotell blir Kristin på ett ögonblick djupt fascinerad av den kanske 60-årige barpianisten Erik. Tycke uppstår som man säger, men som tur är blir resultatet av detta möte inte den förväntade otrohetsaffären. Under denna korta men omtumlande helg frågar sig Kristin Berg vad kärlek egentligen är. Hon som en gång valde en kyss och en man som smakade framtid mer än ögonblickets hetta. Jag vet inte om hon hittade svaren i Boden, bara att hon åkte hem till Linköping, barn, make och reklambyrå igen, aningen tryggare, aningen mer säker på att svaren finns att hitta för den som söker. Lena Callnes debutroman är en lättläst bok, men därmed inte menlös. Möjligen kan jag tycka att bokens vilsna huvudperson på ett alltför motståndslöst sätt drar erfarenheter ur korta möten med personer som mer är typer än levande människor. Det haltar i fördjupningen av karaktärerna, men språket är ändå ganska drivet för att vara en debutroman. Några kortare avsnitt handlar om hennes förhållande till sin psykiskt sjuke bror. Där hettar det till, där finns något större som jag gärna skulle vilja läsa mer om.