Katarina Mazettis upplägg för den första delen i en planerad serie om kusinerna Karlsson har några drag gemensamt med Blytons Femböcker. Där klarade sig ungdomarna på egen hand och när det blev för läskigt hämtade man kraft runt matbordet eller med en fullastad picknickkorg. Spänning kontra trygghet. I Kusinerna Karlsson är det fyra barn som lämnas mer eller mindre åt sig själva på en skärgårdsö. Deras excentriska moster reser iväg till huvudstaden för att reda ut varför skulpturer i hennes namn säljs till dumpat pris. Mystiska förehavanden pågår även på ön - mat och ved försvinner ut förråden och ibland hörs gråt - något som oroar även mostern även om hon reser bort förlitande sig på att barnen klarar sig själva några dagar. Förvirrade, narcissistiska vuxna blir allt vanligare i gengren lagom roliga och spännande barnböcker.
Barnen är nio, elva och tolv år och Alex, som bor i Frankrike, är en mästare vid spisen. Han bjuder kusinerna på crêpes, croissants och galetter och recept på några av rätterna finns längst bak i boken.
Men för att ta det från början. Lydia, nyss fyllda tolv, är chockad över beskedet att tvingas vara med okända kusiner på sommarlovet. Hur kan mamma lämna henne och lillasystern - som kallas för Humlan på grund av en viss rondör - hos en förvirrad konstnär som aldrig har någon mat hemma? Och kompisarna som får åka på ridläger och seglarskola! Men det blir förstås som mamma bestämt och naturligtvis blir det mesta bra på ön. De fyra kusinerna blir mer än nöjda med sitt sommarlov.
Det finns en mängd barnböcker där något mystiskt ska lösas. Kusinerna Karlsson är varken bättre eller sämre än många av dessa böcker, även om Mazetti lägger till ett humanitärt budskap. Det är lättsam underhållning för barn upp till nio år. Är man äldre, som några av kusinerna, blir både dialog och handling lite för konstruerad för att hålla intresset vid liv.