Clap your hands say yeah (vilket hopplöst gruppnamn!) dök upp lite i kölvattnet på The Rapture och Yeah Yeah Yeahs, men spelade mer pop. En annan del av det New Yorkska musikarvet, kan man kanske säga. Sjukt hypade var de i alla fall, lät lite som tidiga Talking Heads. Framförallt lät sångaren Alec Ounsworth lite som David Byrne. Första skivan var ojämn men hade sina stunder, roliga gitarrer framförallt, och sången förstås. Och så kom det en skiva till, Some loud thunder hette den, och var mer av samma. Alltså verkligen mer: en rörig och fullproppad skiva. Jag kan inte beskriva den på annat sätt. Det var deras bästa.
Denna tredje skiva har i likhet med den första en del poänger, men innehåller även en massa låtsasexcentriskt svammel. Det krävs liksom bättre låtar för att det ska kännas helt trovärdigt. Det är som en Tim Burton-film; fernissa, sneda vinklar och en allmän asymmetri som försöker dölja den rätt så medelmåttiga historien. Eller som i det här fallet då, musiken.
Om jag säger att CYHSY vill vara British Sea Power men låter mer som sena Queen, förstår man då hur jag menar? Ni vet, när Queen försökte bli tillgängligare och om möjligt ännu vidrigare än tidigare? Inte för att CYHSY egentligen låter som Queen, eller är lika dåliga, inte på långa vägar, men det är det där med att försöka vara något man inte är. Det blir pretentiöst. Och plötsligt
sjunger Ounsworth som Jocke Berg snarare än David Byrne. Som om han helt gett upp allt vad artikulering heter.
Det är bättre än mycken annan samtida episk pop. Bättre än Killers och bättre än Coldplay till exempel. Men inte är det helt bra ändå. Det är bättre att inte lyssna på skivan än att göra det, men man tar ingen skada av att försöka.