Låter gitarren tala för sig

Alan Haynes"Somebody’s been messin’ with my microphone", säger Alan Haynes och justerar mickstället, med en sådan där djup whiskeystämma som bara en bluesräv från Austin, Texas kan frambringa. Genom hela första låten använder han dock inte mikrofonen, utan låter
i stället, hur klyschigt det än låter, gitarren tala för sig.Haynes är långt ifrån den klassiska, simplistiska skolans bluesgitarrist, då han improviserar och leker fritt med dissonans, distorsion och klangfärger. Han sjunger en del standardfraser i varje nummer från andra
låten och framåt, men rösten känns hela tiden som ett sekundärt instrument för Alan Haynes. Verserna är färdsträckor mellan gitarrsolon.Dessa ändlösa solon, känner jag ibland, blir lite för mycket för den gemene lyssnaren; vi som varken är bluesfantaster eller medlemmar av Luleås oväntat stora befolkningsgrupp
berusade medelåldringar i jakt på vadsomhelst som går att dansa ohämmat till. Det blir lätt lite långrandigt. Men utöver denna synpunkt vill jag inte klaga på Alan Haynes framträdande, som inte alls är för långt (med bluesmått mätt) och i grunden en väl genomförd bokning av den ständigt pålitliga bluesföreningen från Svartöstan.