Låter bäst som sig själva

När de däremot flummar iväg i Byrds- och Love-land är det inte lika grymt. Det beror inte på Soundtrack utan på att Byrds och Love inte var så bra som folk säger. Och influenserna är lika tydliga som alltid, de förvaltar dem bara så oerhört mycket bättre än alla andra, så har det alltid varit. Det är samma sak på samtliga skivor som de gjort innan den här, även när Ebbot Lundberg och Ian Person spelade i Union Carbide, eller när Mattias Bärjed skrev och framförde soundtracket till Peter Birros Upp till kamp. Allra bäst är det dock när de låter som sig själva, även om också det är tydligt traditionsbundet. Jag tänker på spår som The Ego Delusion, Second Life Replay, instrumentala Digitarian Riverbank och Lost Prophets In Vain. Även om det innebär att det låter ungefär som Gimme Shelter eller All Along The Watchtower. Klassisk rock. Man spelar exempelvis A-moll, G-dur, F-dur efter varandra. Lika typiskt och lika bra. Lika bäst.

Låter bäst som sig själva

"I den mån en rockkanon existerar, bestående av Rolling Stones, Doors och så vidare, så spelar Soundtrack of Our Lives på samma villkor. De är lika bra när de är bra" skriver Norrbottens-Kurirens Mattias Alkberg om Soundtrack of Our Lives nya skiva och ger den fyra Kurirhästar.